Vård- och landskapsreformen har mött skarp kritik och det enda som både politiker och experter hittills varit överens om är att en revidering behövs. Samtidigt som det spekuleras om förändringarna över huvudtaget blir av pågår olika förberedelser på många håll i Finland.

Flera vårdbolagsaffärer har gjorts. I kapprustningen ingår också att privata vårdbolag vill köpa fastigheter av kommunerna. Ett sådant anbud kan vara frestande, eftersom det finns många frågetecken som inte kan rätas ut innan man i praktiken ser hur det nya systemet fungerar och vad som behövs.

De privata vårdjättarna möter också konkurrens. Den vårdkedja som planeras från Karleby till Utsjoki är ett sådant försök. Avsikten är att skapa en sammanhängande kedja med social- och hälsovårdscentraler som producerar enhetliga tjänster. Geografiskt täcker vårdkedjan nästan hälften av Finlands areal och bakom den skulle de fyra nordligaste landskapen stå.

Reformen träder i kraft 2020, om den godkänns och nuvarande tidtabell håller. Pilotprojekt ska i sommar inledas på olika håll i landet. För sådana har 100 miljoner reserverats för åren 2018–2021. Intresset för att delta i pilotprojekt är stort och de miljoner som finns täcker endast en tredjedel av de budgeterade kostnaderna.

Mindre experiment pågår redan men fler behövs. Valfrihet testas sedan ett år i Kiuruvesi i Norra Savolax. Där kan invånarna välja mellan den kommunala hälsovårdscentralen och en privat serviceproducent. En tredjedel har bytt till det privata.

Det är bra att man testar olika modeller och teorier, men man borde hinna se hur systemet fungerar i praktiken och utvärdera erfarenheterna innan de stora omvälvningarna sker.


Kristinestad vill att vårdsamarbetet och verksamheten vid Bottenhavets sjukhus ska bli ett pilotprojekt. Det går ut på att skapa ett fungerande tvåspråkigt koncept som är lämpligt för social- och hälsovårdsservice i glesbygd.

Det finns säkert också intressanta modeller på olika håll, som än så länge befinner sig i sin linda.

Det är bra att man testar olika modeller och teorier, men man borde hinna se hur systemet fungerar i praktiken och utvärdera erfarenheterna innan de stora omvälvningarna sker. För det är tidtabellen för knapp.

Nu utgår man från att de självstyrande landskapen får de medel de har att röra sig med från staten. Hur det fungerar i praktiken borde också testas, och vid behov ska man vara beredd att justera strukturen innan reformen träder i kraft. Risken är annars stor att det blir ett lapptäcke som ingen har koll på.