De kommer med ett entydigt budskap, som inte kan missförstås: Nu får det vara nog!

224 nuvarande och tidigare studerande vid Vasa övningsskola har skrivit under uppropet #Övistoo, som kräver ett slut på sexuella trakasserier, som både lärare och elever vid skolan har gjort sig skyldiga till.

De vittnar om trakasserier som pågått under många år utan att någon ingripit eller nämnvärt reagerat. Efter att uppropet publicerades har även tidigare elever i offentligheten beklagat att de inte själva ingrep och därmed genom sitt stillatigande bidragit till att trakasserierna har kunnat fortsätta.

I uppropet betonas att det inte handlar om några enskilda fall, inte om felaktiga rykten, utan de många av varandra oavhängiga vittnesmålen bekräftar att en sexistisk kultur bitit sig fast i skolan och man anser att skolledningen inte reagerat.

Nuvarande ledande rektorn för Övis har bara suttit tre månader på sin post och säger till VBL att han nu ska ta itu med saken. Han beklagar djupt den kultur av tystnad som otrygghet som de studerande gett uttryck för.

Nyheten fick ett enormt genomslag – och det med rätta – i riksmedierna. Det här är den första samordnade aktionen i kölvattnet på Metoo-kampanjen inom den finländska skolvärlden. På onsdag morgon kom nästa upprop, #dammenbrister, som undertecknats av över 6 000 finlandssvenska kvinnor och som publicerar anonyma vittnesmål om trakasserier och övergrepp.

– Svenskfinland är en liten social enhet som tyvärr främjar tysthetskultur och hederskultur kring sexuella övergrepp. #dammenbrister vill bryta tystnaden och lägga skammen där den hör hemma – hos förövarna, förklarar administratörerna i ett pressmeddelande.

Är det i Svenskfinland som man får dammen att brista i Finland?

Det har i jämförelse med Sverige varit förvånansvärt tyst i Finland då det gäller avslöjanden och debatt kring sexuella trakasserier och övergrepp. Knappast är problemet så mycket större i Sverige än i Finland. Nej, förklaringen är snarare att debattkulturen är av annat slag i Sverige, och att där finns större mod att ta itu med problemen och arbeta för förändring. Samtidigt är det självfallet viktigt att inte rättsskyddet för enskilda sätts ur spel, för att undvika att oskyldiga drabbas.

Vi ska inte förledas tro att Övishändelserna är unika för Finland, eller ens för skolorna i Österbotten.

Hur låter jargongen och hur bemöter pojkar flickor och hur bemöter flickor pojkar på en rast i ett sydösterbottniskt högstadium eller gymnasium? I vilken grad viftas osakligheter bort med det förlegade ”pojkar är pojkar”-argumentet? Låter man bli att reagera på kränkningar eftersom ”det liksom hör till” eller ”han är ju sådan”? Litar man på att någon tar oro som framförs på allvar?

De vuxna kan säga att allt är frid och fröjd i just vår skola. Men det är skoleleverna själva som har den allra bästa bilden av hur det verkligen förhåller sig. Övistoo visar att verkligheten inte är så rosenröd som man i vuxenvärlden kanske tror eller hoppas. Ett uppvaknande av detta slag kan kännas brutalt, men är nödvändigt.

Fortsättning lär följa. Bicca Olin, skolungdomsförbundets ordförande säger till VBL: Övistoo kunde tyvärr gälla vilken skola som helst.

Nu om inte förr är det dags för skolorna att uppdatera sina jämställdhetsplaner och visa att nolltolerans mot sexuella trakasserier och verbala kränkningar gäller även i praktiken. Skolan ska vara en trygg plats för alla.