Ulf Johansson ställer fram en oproportionerligt stor kaffekanna för två personer då vi träffas i Årvasgården. Han ursäktar sig och säger att det är lite av en yrkesskada. Fast i hans fall skulle man kunna kalla det för talkoskada.
– Det går inte att koka mindre än en hel panna då man är i det här huset, säger han och skrattar.
Johansson är ett välkänt ansikte i föreningslivet i Vörå. Han är van vid att koka stora mängder kaffe.
De som sett en revy i Oravais eller en pjäs på Kyroboas i Kimo har med hög sannolikhet sett Johansson agera.
Intresset för teater och revy väcktes tidigt. Han har delvis sin modersmålslärare i grundskolan att tacka. Läraren var intresserad av teater, och det smittade av sig. Det dröjde inte länge förrän Johansson själv gjorde revydebut.
När det var dags att välja utbildning försökte hans vän Erik Kiviniemi övertala honom att söka till teaterhögskolan i Helsingfors. Johansson övervägde, men det föll slutligen på att han saknade mod.
– Jag valde att stanna på amatörteaterscenen.
Både fritiden och yrkeslivet har ändå präglats av skådespel. Han tillbringade 32 år i Wasa Teaters tjänst innan han gick i pension förra året. Han arbetade huvudsakligen med ekonomi men medverkade också i pjäser.
Mötet med publiken är det som driver Johansson till att år efter år stå på scenen och jobba i kulisserna på talko.
Vad ger teatern dig?
– Det beror lite på pjäsen, men det är alltid roligt med alla möten med människor och gemenskapen mellan aktörerna. Råkar pjäsen dessutom bli uppskattad av publiken är det ännu roligare. Då glömmer man snabbt bort myggorna, flugorna, regnet och att det under ena föreställningen är för kallt och nästa för varmt.
Klart att det kan vara tungt också bakom kulisserna, som under repetitionsperioderna eller innan man fått ihop hela ensemblen.
– Det har funnits gånger då vi fått ringa och ringa för att få ihop tillräckligt med folk. Det kan hända att några tröttnat på att jag ringt.
Efter pensionen har Johansson lagt i en ännu högre växel i föreningslivet. Han säger skämtsamt att han funderar på hur han faktiskt har hunnit jobba, med tanke på alla andra åtaganden.
Mycket har förändrats sedan Johansson blev aktiv i föreningslivet. En del har blivit bättre och annat sämre. Han är besviken på hur bankerna hanterar föreningarna. Det har blivit allt svårare att få tag på någon på banken. Allt har blivit centraliserat, vilket innebär att om en förening på landsbygden har något ärende måste de åka in till centrum. Det är mycket arbete för någon som jobbar på talko.
– Sedan har det kommit massor av lagar och bestämmelser. Föreningarna ska behandlas på samma vis som företag. Med alla tillstånd, som dessutom är ganska dyra, har det blivit svårare att hitta personal till evenemang. Föreningarna måste numera ha utbildade väktare, hygienpass, serveringspass och så vidare. Jag önskar att kraven på föreningarna skulle minska.
I början av september utsåg SÖU Johansson till Årets eldsjäl. Han blev överraskad av utnämningen och vet fortfarande inte vem som nominerat honom.
– Det var fint att få ett erkännande för det man har gjort. Men jag trodde att det skulle gå till någon aktiv ungdom.
Är du kanske ung i själen?
– Så kan det vara. Men jag har börjat säga som alla pensionärer: man får vara glad så länge man har hälsan.
Artikeln har publicerats i Kommunbladet. Kommunbladet är en tidning som delas ut till alla hushåll i Vörå kommun och ges ut av HSS Media.