;
|

Stjäl som en skata i konstens namn

Videoinstallationer, nä vet ni vad. Jag älskar film, men jag har väldigt svårt för konstutställningar med film. Ändlösa inzoomningar på konstnärens odiskade tallrikar eller ett landskap där det händer... ingenting. Sånt klarar man sig utan.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Förutom häromdagen, då jag gick alldeles frivilligt på en utställning som enbart bestod av videoinstallationer. Allt är Cate Blanchetts fel.

Cate Blanchett är en skådespelerska av den kalibern att jag fascinerat kan titta på när hon håller upp en odiskad tallrik i trettio minuter. Nu var hon med i ett videokonstverk, ”Manifesto” av Julian Rosefeldt, som för tillfället är utställt i Helsingfors.

Tretton konstnärliga manifest, stod det i presentationen. Tretton förklaringar om hur konsten ska förändra världen. Dödstråkigt, tänkte jag när jag läste reklamen, men om Cate Blanchett läser upp dem så...

Det visade sig ändå att det inte alls var dödstråkigt, och att det egentligen inte handlade om hur konsten ska förändra världen. Världen är svår att förändra, inte minst genom att måla tavlor eller skriva musik. Den är som den är.

Påfallande många av manifesten handlade i stället om kreativitetens villkor. Och kreativitet är alltid en intressant sak, till och med då den inte avhandlas av Cate Blanchett.

Kreativitet är nämligen inte, som regeringen verkar önska sig, något som i första hand ska höja värdet på landets export. Och den finns inte till för en utvald klubb.

Kreativitet är snarare det som får hela mänsklighetens urverk att ticka. Den är vad som någon gång för mycket länge sedan fick en apa att ta upp en pinne från marken och tänka ”jag undrar vad man kan göra med den här?”. Kreativiteten har drivit människan ner från träden och in i caffe latte-stadiet.

Utan den drivkraften skulle livet vara ganska trist. Inte minst för att vi fortfarande skulle sitta och plocka loppor ur varandras pälsar. Men också om man tänker på kreativitet i en smalare bemärkelse, som nyskapande verksamhet inom konsten, är den vad som gör livet värt att stiga upp på morgonen.

För tänk så många uttryck för konstnärlig kreativitet du har runt dig. Muggen du dricker kaffe ur har formgivits av någon. Morgontidningen du läser har satts ihop av skribenter, fotografer, grafiker. Musiken du hör på radion, den nya tv-serien som kommer ikväll, spelet din son spelar på telefonen, burken du häller juice ur, till och med det ergonomiska handtaget på diskmaskinen, inget av detta hade funnits utan att först drömmas fram av kreativa människor. Och då har du inte ens hunnit bort från frukostbordet ännu.

Den konstnärliga kreativiteten är en så grundläggande del av vår västerländska livsstil att det är svårt att föreställa sig hur vi skulle kunna leva utan den. Därför är det också fascinerande att höra konstnärer berätta om sin inställning till den. Hur de brottas med den, försöker tämja den, fånga den i flykten.

Det är ju inte alltid lätt att vara kreativ på det sätt man vill. Ta till exempel konstnären Mierle Laderman Ukeles, som 1969 skrev sitt ”manifesto for maintenance art”, ett manifest där vardagssysslorna utnämns till konst.

Manifestet skrev konstnären efter att ha fått sitt första barn, plötsligt fångad som hon var i en störtflod av markservice. I stället för att ge upp och gråta bittra tårar i smutstvätten ställde Ukeles ut sig själv med vardagssysslor och allt. Man måste medge att det var ett originellt sätt att utnyttja barnfamiljens tidskrävande vardag på.

Å andra sidan är originellt inte samma sak som bra, tycker filmregissören Jim Jarmusch i sitt manifest. ”Inget är originellt”, deklarerar han, och tycker man ska stjäla som en skata ur allt som intresserar en. När du sätter samman allt du stulit blir det ditt, eftersom ditt sätt att stjäla är unikt. Ingen verkar i ett tomrum, allra minst konstnärer.

Efter två timmar i konsthallens mörker kände jag mig märkvärdigt upplivad. För jag tänkte så här: kreativ kan man vara i sin vardag, även om man inte precis drejar keramik dagarna i ända. Det räcker med att slå av autopiloten och börja göra medvetna val om hur man vill leva.

Kanske vill man ställa ut sig själv med smutstvätt och allt. Kanske vill man gå på en utställning som man tror att man inte kommer att gilla, för att utmana sina förutfattade meningar. Och om Cate Blanchett är inblandad på nåt sätt, kan det inte sluta annat än väl.

(På grund av ett tekniskt missöde saknades de sista styckena i Maria Grundvalls kolumn då den publicerades i Sydin (lö 23.9) därför publiceras den i sin helhet här. Red.)

Kommentarer

Regler för kommentarer

Kommentarerna är ett forum för att diskutera artikeln och de tankar som artikeln ger upphov till, samt tillföra ny kunskap i ämnet.

Samtliga kommentarer förhandsmodereras. Modereringen sker med jämna mellanrum, förutom mellan 22.30 och 06.30 då ingen moderering och således ingen publicering av kommentarer sker.

Du får inte skriva kommentarer som bryter mot någon lag som tillämpas i Finland: göra dig skyldig till ärekränkning, sprida kränkande uppgifter om andras privatliv, hetsa mot folkgrupp, bryta mot tystnadsplikt m.m. Vi accepterar inte provocerande, nedsättande eller generaliserande omdömen om språk, ras, religion, kön eller sexuell läggning. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg som inte tillför debatten något nytt eller som vi på annat sätt uppfattar som olämpligt.

Alla som kommenterar våra webbartiklar förväntas göra det under sitt eget namn. För att kunna delta i webbdebatten måste du ha ett Facebook-konto. Vi förbehåller oss rätten att helt och hållet blockera sådana kommentarsprofiler som vi bedömer som falska.

Likaså förbehåller vi oss rätten att välja vilka artiklar som kan kommenteras. Kommentarer under webbartiklar kan också bli publicerade i den tryckta tidningen, men besluten om vilka kommentarer som väljs ut till papperstidningen fattas av debattredaktören.