De tusen slagens land. Ett mindre smickrande öknamn som vårt land fått bland de som jobbar med brottsförebyggande arbete i Finland – med fokus på våld i hemmet. Det är en anspelning på den vackra slogan som beskriver vårt land som de tusen sjöarnas. Den här sloganen är allt annat än vacker. Den är hemsk – för att den är sann.

Drygt 8 000–10 000 faller offer för våld i hemmet (eller i ett parförhållande) i vårt land, per år, sett till de senaste fem åren. En del av offren är dödsoffer. Gärningsmännen en partner, före detta partner eller förälder. Och ja, det är oftast män som utför brotten.

I Vasa har antalet kunder hos skyddshemmet ökat med 60 procent sedan 2009, från drygt 90 kunder till nästan 150 under 2016.

Det kan också ses som positivt, att fler och fler vågar kontakta ett skyddshem och be om hjälp. Sannolikt har behovet varit minst lika stort även förr, men tröskeln att söka hjälp känts högre.

Det oaktat är våldet i parrelationer eller familjer ett enormt problem i Finland. Varje offer, varje dödsfall en tragedi. En tragedi som i många fall kunde ha undvikits. Myndigheternas kunskaper om och syn på våld i hemmet är bristfälliga och ålderdomliga. Fram till 1996 var Finland som Ryssland är i dag: våld i hemmet var ett privat ärende – inte ett juridiskt.

Det lever kvar än i dag.

När det handlar om brott mot liv visar statistik via Institutet för hälsa och välfärd (THL) att sjutton procent av dessa fall är sådana där en kvinna bragts om livet av sin manliga partner eller före detta partner. Många gånger i eget hem. Det att offren ofta varit i kontakt med myndigheterna en till flera gånger innan, antingen genom att anmäla partnern för misshandel eller söka hjälp, verkar inte ha någon effekt.

Helena Ewalds är utvecklingschef på THL och en av landets ledande experter på våld i hemmet. Hon ser i en intervju i Vasabladet (4.3) två övergripande orsaker till detta: obryddhet och okunskap.

– Myndigheterna ser våld inom parrelationer som en privatsak. De blundar för att inte behöva beröras av det. Det har jag stött på under alla dessa år, säger hon.

Och:

– Det brister i kunskap när det gäller våld i hemmet. Bristerna finns i allt från vård- och socialbranschen till polisen. Det tas inte upp i grundutbildningar och ingen myndighet har det på sin agenda speciellt.

Att våldsbrott i Finland ofta har stark anknytning till alkoholkonsumtion – både hos gärningsman och hos offer – är välkänt.

Statistiken avslöjar alkoholens förödande inverkan när våldet får dödliga följder: Av alla brott mot liv som sker i Finland är den manliga gärningsmannen berusad i 79 procent av fallen – med en genomsnittlig alkoholhalt i blodet på 1,88 promille (Henkirikoskatsastus 2016, Helsingfors universitet).

Även de kvinnliga gärningsmännen är oftare kraftigt berusade än nyktra, och detsamma gäller offren. Över 80 procent av de manliga dödsoffren i samband med våldsbrott är berusade.

Sett till Ewalds hårda kritik mot myndigheternas bristfälliga hantering av våldet i hemmet och bristen på både kunskap och förståelse för den typen av brott, så vore det nog på sin plats med en titt i den så kallade spegeln – hos myndigheter, hos förtroendevalda.

Att vi i Finland inte klarar av att bättre förhindra och förebygga dessa våldsbrott (inte enbart de med dödlig utgång) borde ligga högre upp på exempelvis riksdagens agenda än en plan på en mjukare alkoholpolitik – när vi tack vare statistiken kan leda i bevis att våldsbrott ofta begås av alkoholpåverkade gärningsmän.

Därför är det fullständigt huvudlöst och bakvänt att riksdagen ens överväger att låta alkoholen flöda mer fritt än den gör i dag. Det befäster Ewalds expertutlåtande ytterligare: myndigheterna väljer fortfarande ofta att blunda för vad den ser.

Är det inte dags att öppna ögonen och försöka rädda liv i stället?