Uttrycket ”fair play” leder tankarna in i idrottens och sportens värld. Men även utanför arenan är vi alla lagspelare och be­höver spela rent.

Ishockeyspelaren och lagkaptenen Erik Riska i Vasa Sport ägnade hela sin måndag åt att föreläsa för lågstadieelever i Yttermark och påminna om hur man kan skapa en god och respektfull laganda. I skolan och i klassrummet, lika mycket som på fritiden.

Den nya läroplanen i våra skolor ger utrymme för egna temahelheter. I Yttermark valde de att satsa på bland annat fair play och kroppen. Honnörsordet är respekt.

Fair play behövs också utanför idrottsarenan.

Efter den stora stormen av Metoo-avslöjanden är det kanske mer än någonsin på sin plats att tala om dessa saker även med barnen. Ett barn har inte den naturliga referensramen när det gäller vad som är okej och vad som inte är det. Här behövs vägledning. Yttermark skola gjorde helt rätt när de ägnade tre veckor kring temat ”min kropp är min”.

Vi kan vidga perspektivet och säga ”min själ är min”. En del kränkningar går helt enkelt förbi det kroppsliga, men träffar ändå djupt och illa.

Ingen bygger ett bra lagarbete på att höja sig själv och förminska andra, det må sedan gälla en fotbollsplan eller ett klassrum, eller en fullmäktigesal eller en arbetsplats.

Det var här Erik Riska kom in i bilden då han talade om sportsligt och osportsligt beteende och respekt. Fair play. Han erkände att han en gång var den som klagade på sina lagkamrater för att de inte var lika duktiga.

Efter att ha varit den överlägsna kom han att spela i ett lag där han blev förminskad. Hånad. Ifrågasatt. Om han hade stannat kvar i den känslan hade han kanske aldrig blivit hockeyproffs.

Det blir en viktig tankeställare när vi ställs inför frågan om vi själva någon gång har hindrat en annan person från att nå ett mål. Det skulle vara fint att kunna svara nej på den frågan.