När staden på Koppön grundades 1649 släppte drottning Kristina betydande fasta egendomar ur kronans ägo till den nya staden, allmänt känt som drottningens donationsjord."Hemgiften" inbringar ännu i dag betydande summor i form av virkesinkomster, under senare tid framförallt vid försäljning av arrendetomter.

Trots att mark avyttrats återstår ännu 2 700 hektar landområden och 3 100 hektar vattenområden.

1 300 av dem kan bli statens rov.

Kristinestads skärgård ingår i Natura 2000-nätverket och redan 1985 beslöt Kristinestad ge grönt ljus och lät inrätta fem naturskyddsområden, på totalt 213 hektar.

Nu kräver staten att även resten av Natura 2000 fredas – 1 300 hektar, varav 80 är landområden (holmar).

På måndag beslutar Kristinestad om man ger upp mer av sjöfararnas vardagsrum – gratis.För någon ersättning skulle Kristinestad inte kunna tillgodoräkna sig för att man offrar vattnen och holmarna på naturskyddets altare.

Skärgården är en viktig rastplats för de många båtburna Kristinestadsborna, där bryggor och förankringsplaster byggts genom talkokrafter.

Därför är det inte förvånande att stadsstyrelsen vägrar ge upp skärgården till ett öde som fortfarande är väldigt oklart - Miljöministeriets fridlysningsbestämmelser lämnar nämligen rum för tolkning.

Dels är det förbjudet att ta eller skada svampar, men tillåtet att plocka nyttosvampar.

Dels är det förbjudet att döda ryggradsdjur, men tillåtet att jaga enligt jaktlagstiftningen.

De tidigare frivilliga fredningarna har i alla fall bland annat gett konsekvenser när det gäller tillgängligheten. Landstigningsförbud råder under fåglarnas häckningstid.

Går Kristinestadsfullmäktige på måndag emot stadsstyrelsens beslut att inte freda skärgården, stängs en stor del av denna för rekreation under häckningstider.

Men ett nej behöver inte betyda att ärendet är avgjort i tider när inte heller kommunerna längre kan bestämma över sin mark.

Redan nu har hot om tvångsinlösning uttryckts om kommunen inte lär sig veta hut.

Leena Rinkineva-Kantola på NTM-centralen sade att vid ett eventuellt Kristinestadsnej är det möjligt att tillgripa tvångsåtgärder.

Inlösning av kommunala fastigheter är ändå ytterst sällsynt och har enligt Miljöministeriet endast tillämpats en gång, i Reisjärvi i Norra Österbotten.

Enligt lagen om inlösning har ägaren av det inlösta området rätt till full ersättning av ekonomiska förluster vad inlösningen åsamkar i form av trädbestånd, eventuella byggrätter, markbotten.

Avsikten med donationsjorden var bland annat att de nyblivna stadsborna skulle ges möjlighet till avkoppling och rekreation.På måndag besluter Kristinestadsfullmäktige om den ynnesten är värd att bevaras.

I sista hand kan det vara Lagen om inlösning som får tala.

Men ”inlösen får likväl icke verkställas om det men inlösningen förorsakar enskilt intresse är större än den nytta som den medför för allmänt intresse”.

Det är lätt att hålla med lokalpolitikern Henrik Antfolk: Kristinestad har fredat tillräckligt redan.

" />"