Det som ska bli Finlands nyaste parti, Blå framtid (Sininen tulevaisuus), skulle göra mera rätt för färgen grå.

För visst är den profillös och blek den gruppering som tog form kring de riksdagsledamöter som hoppade av Sannfinländarna efter att Jussi Halla-aho i somras valdes till ny partiordförande efter Timo Soini – och därmed besegrade Soinis och partielitens favorit Sampo Terho.

Utbrytarna kallade sig inledningsvis Nytt alternativ, men har inte setts som något nytt alternativ hos vare sig väljare eller sannfinländska lokalpolitiker runtom i landet. Det var efter mycken möda man fick ihop sina 5 000 underskrifter som krävs för att bilda ett nytt parti, och relativt få lokalpolitiker har anslutit sig till Blå framtid.

I gallup efter gallup kommer nedslående siffror för Soini, Terho och de övriga i Blå framtid. Helsingin Sanomats gallup från i lördags (HS 21.10) visar på ett väljarunderstöd på 1,3 procent. Man kan jämföra med Sannfinländarnas 9,3 procent.

Det är ju faktiskt enastående att en riksdagsgrupp med 19 ledamöter och ett gallupunderstöd kring en procent har fem ministrar i regeringen.

Nytt alternativ/Blå framtid uppstod ju av begäret att få sitta kvar i regeringen, inte minst hos Soini, och regeringskompanjonerna hade inget emot att hålla ihop regeringen med en grupp som fått rollen som lydparti, medvetna om att de är för svaga för att ha något att sätta emot. I opposition skulle Blå framtid helt marginaliseras, eftersom man bevisligen inte lyckats förklara åt väljarna varför ett nytt mittenparti med dess inriktning behövs.

Både Blå framtid och Sannfinländarna har uppstått tack vare Timo Soini, som med öppna armar tagit emot också de invandrarkritiska som format det parti som avhopparna ”inte längre känner igen”, allt för att öka väljarunderstödet. Det har inte funnits så stora ideologiska skillnader mellan en Jussi Halla-aho och en Sampo Terho som man nu efter separationen försökt göra gällande.

Det blir allt tystare kring de blå ministrarna och det nya partiet ställer inte upp någon kandidat i presidentvalet.

Vad gör Blå framtid när riksdagsvalet 2019 närmar sig, om mindre än 1,5 år. Med fortsatt usla opinionssiffror börjar det säkert bli rätt nervöst i leden.

De som tänker sig en fortsatt politisk rikskarriär vet att det blir svårt att bli invald 2019. Även om det i någon valkrets kan bli framgång på grund av enstaka starka namn tyder allt på att Blå framtid reduceras till en liten riksdagsgrupp, som inte har någon chans att nå regeringen.

Därför kan man anta att Blå framtid-ministrarna nu ser på andra alternativ. Försvarsminister Jussi Niinistö kanske gärna ställer upp för Samlingspartiet, Europaminister Sampo Terho kanske för samma parti eller Centern, medan arbetsminister Jari Lindström med sin pappersarbetarbakgrund kanhända hoppas få plats på SDP:s lista – om partiet vill ha honom.

Men det finns ett stort antal ex-sannfinländare som knappast intresserar de stora partierna. Dels för att det är hård tävlan om platserna i synnerhet i södra Finland och man inte kan sidsteppa partitrogna i nomineringen, dels för att det kan ge en märklig bild gentemot väljarkåren om kandidater med bakgrund i andra partier får dominerande roll.

Den som bekymrar sig minst över sin karriärär säkert utrikesminister Timo Soini (Blå) som förväntas få en reträttpost av något slag, till exempel som ambassadör, i god tid före riksdagsvalet. Som blå har hans profil också blivit allt mer grå.