Mycket av sådant som för ett antal år sedan sågs som enbart skräp man ville bli av med på enklast möjliga sätt kan i dag komma till användning på en mängd olika sätt. Ibland till och med till den grad att det blir eftertraktat.

I Vasaregionen sorteras bioavfallet skilt från övrigt brännbart och körs till Stormossen för att bli biogas. Men i takt med att gasen blir mer eftertraktad vill Stormossen tillverka mer, och därmed få in mer bioavfall.

I Sydösterbotten sorteras bioavfallet fortfarande med det brännbara avfallet och förs till Westenergy där det eldas upp. Inte för att det på Botniarosk inte skulle finnas intresse för att ta tillvara avfallet utan för att man ännu inte hittat ett vettigt sätt att göra det på (se artikel i dagens SÖ).

Och visst, kostar det mer än det smakar är det bäst att avvakta.

Bioavfall kan göra större nytta som biogas än ”brännved” men samtidigt finns väldigt goda förutsättningar för hushållen, speciellt på landsbygden, att själva dra nytta av sitt bioavfall genom kompostering. På så sätt är glesbygd inget hinder för vettig hantering av matrester och annat bioavfall.

Lyckligtvis är de dagar förbi när avfall dumpas på en soptipp i skogen utan någon större tanke på konsekvenserna. I dag sorteras avfallet vilket möjliggör att mycket återvinns. En stor del bränns visserligen upp men också då tar man vara på energin i form av el och fjärrvärme.

Att Botniarosk nu får en utmärkelse för sin återvinning är ett tecken på att avfallshanteringen fungerar bra i Sydösterbotten. Samtidigt är inget så bra att det inte kan bli bättre. Till exempel kunde man bli bättre på att återanvända plast som speciellt globalt utgör ett enormt avfallsproblem.

Om man i länder som Finland utvecklar bra metoder att ta vara på avfallet kan dessa exporteras till delar av världen där sopor fortfarande dumpas och ger upphov till stora miljö- och hälsoproblem.

Den viktigaste åtgärden som både samhälle och individ kan göra är ändå att se över sin konsumtion så att man helt enkelt producerar mindre avfall.