Finländarna arbetar för lite. Det verkar åtminstone landets regering och näringsliv tycka. När nyblivne statsministern Juha Sipilä (C) i våras först lanserade tanken på ett samhällsfördrag kom fokus att ligga på hans tanke om att landets konkurrenskraft kunde förbättras om folk arbetade sisådär 100 timmar mer i året. Den gången blev det inget samhällsfördrag. I måndags meddelade då regeringen att man gör ett nytt försök. Arbetsmarknadsparterna ska under de kommande veckorna förhandla om hur ett samhällsfördrag kunde utformas så att landets konkurrenskraft förbättras och 110.000 nya arbetsplatser skapas. Den här gången har man från regeringshåll varit försiktigare med att föreslå konkreta åtgärder men att döma av hur diskussionen gått i veckan ligger en förlängning av arbetstiden fortfarande på bordet – och ser ut att bli det stora tvisteämnet. Det har talats om att slopa de så kallade pekkasdagarna, att flytta helgdagar som infaller mitt i veckan till veckosluten, förkorta vissa semestrar eller att helt enkelt öka antalet arbetstimmar i veckan. Alla förslag skulle resultera i att löntagarna arbetar mer för mindre. För arbetstagarsidan är det här oacceptabelt och facken har också förhållit sig kritiska och bland annat påpekat att man redan i flera år gått in för väldigt blygsamma löneförhöjningar. Man kan fråga sig på vilket sätt produktiviteten och konkurrenskraften förbättras enbart genom att ha arbetstagarna längre på arbetsplatsen. Man kan också fråga sig om man verkligen får mer folk i arbete genom att ha dem som redan har ett jobb att arbeta mer. I stället för att fokusera på tiden som tillbringas på arbetsplatsen borde det vara intressantare att titta på vad som sker medan arbetarna befinner sig där. Då kommer faktorer som trivsel och ork in i bilden. En stor risk med förlängd arbetstid och försämrade förmåner är att det tär på arbetstagarnas ork och trivsel med sänkt arbetstakt, ökad sjukfrånvaro och förtidspensioneringar som följder. Inget av det här ökar produktiviteten. Det finns också en betydande obalans mellan kraven på parterna. Det mesta kretsar kring vilka uppoffringar arbetstagarna bör göra och väldigt lite talas om vilka eftergifter näringslivet ska göra. Bara för att ta ett exempel: Lönerna för de stora börsbolagens vd:ar steg med 8,3 procent från 2013 till 2014 samtidigt som löntagarnas genomsnittliga höjning var 1,5 procent (Helsingin Sanomat 25.7). Med sådant här i åtanke är det svårt att se varför arbetstagarna skulle gå med på några som helst eftergifter. Mycket kan och bör göras bättre på den finländska arbetsmarknaden men alla parter bör gå in i förhandlingarna med en inställning där man är beredda att både ge och ta. Samhället har inget att vinna på arrangemang där löntagare och ”vanligt folk” är de som blir tvungna att göra de stora uppoffringarna. En arbetare som trivs på sitt jobb och som får inleda arbetsdagen utvilad kommer antagligen att arbeta effektivare, ha mindre frånvaro och orka vara kvar på jobbet till en högre ålder. Allt detta är faktorer som gynnar produktiviteten.