Tidigare i veckan gick EK:s ordförande Matti Alahuhta, Finansbranschens Centralförbunds styrelseordförande Reijo Karhinen och Kones och Sanomas styrelseordförande Antti Herlin ut med en uppmaning till landets företagsledare att sänka sina löner eller donera en del av dem till välgörenhet. Det här som ett sätt att underlätta för statsminister Juha Sipilä att få igenom sitt samhällsfördrag. Själva tänker de tre föregå med gott exempel och lovar att under de kommande fyra åren donera fem procent av sina inkomster till välgörenhet. 2013, när han var vd för Kone, hade Matti Alahuhta en beskattningsbar förvärvsinkomst på 4,8 miljoner euro (hans skatteprocent var 48 procent) och kapitalinkomst på 795.000 euro (Helsingin Sanomat). Fem procent av det blir knappt 280.000 euro – en summa som en stor del av finländarna får arbeta flera år för att komma upp i. Det ska noteras att Alahuhta inte längre är vd, men han lyfter en pension på 834.000 euro i året – trots att han fortfarande arbetar både som ordförande för EK och sitter i flera styrelser (Helsingin Sanomat). Reijo Karhinen och Antti Herlin är inte speciellt mycket fattigare. Att dessa herrar vill ge lite av sin rikedom till välgörenhet är i sig en fin sak. Det kunde i och för sig vara en självklarhet för personer med sådana här inkomster. När man däremot använder välgörenheten som ett argument för att också vanliga arbetstagare ska ge avkall på det lilla de har ”för samhällets bästa” blir det inget annat än osmakligt, populistiskt och direkt nedvärderande mot sådana som redan har det svårt och som kommer att få det svårare när regeringens sparåtgärder genomförs. Man bör också observera att företagsledarnas donationer och eventuella lönesänkningar är helt frivilliga. Det här är en avgörande skillnad mellan ”elitens” och alla andras bidrag till samhällstalkot. Det har aldrig varit något tal om frivillighet när arbetstagarna till exempel förväntas arbeta 100 timmar extra om året utan någon som helst kompensation. Lika lite frivillighet finns det i planerna på att försämra de arbetslösas ställning eller skära ned inom utbildningen. Det är också ohållbart om samhällets nedskärningar allt mer ska kompenseras med privata donationer. Risken är att det uppstår en snedvridning i vart pengarna styrs. Eftersom landets välbeställda nu ändå verkar vara ivriga att ge sitt bidrag till det allmännas väl så finns det till deras lycka en enkel och effektiv lösning: öka progressiviteten i beskattningen av all inkomst. När staten får in mer skatteintäkter minskar också behovet av nedskärningar som drabbar de svagaste i samhället samtidigt som klyftorna minskar. Ytterligare intäkter fås genom att ta tag i den grå ekonomin. De pengar som i dag försvinner till diverse skatteparadis och liknande kunde göra stor nytta för välfärden hemma i Finland. Försöken att få ordning på den finska ekonomin har lite för mycket börjat likna förevändningar att öka klyftorna, nedmontera välfärden och försvaga facken. Inget av det här ligger i allmänhetens intresse.