Från stillastående till 255 kilometer i timmen på 8,625 sekunder. Den engelska kvartsmilen, 402 meter och 33 centimeter är avverkad och Kenneth Mattfolk i Skrattnäs gör igen nytt finländskt rekord i sin Plymouth Valiant -65. Skådeplats var Motopark utanför Pieksämäki för några veckor sedan och silvermedaljören distanserades klart, ingen annan bil kom under 9 sekunder. Raggarbil i NärpesMen resan mot det nya finländska rekordet startade redan 2005. Valianten fungerade som raggarbil i Närpes på 80-talet. 1997 köpte Mattfolk den för 500 mark och efter otaliga timmar stod den inte längre att känna igen. Första året var antalet hästkrafter 700. Nu är de 900. I vintras byttes växellådan. Bytet gjorde även bilen lättare. Allt onödigt är redan bortskrapat, motorhuven och dörrarna är i plast. – Vi får ännu plocka bort 50 kilo och ändå ligga över minimivikten. Men nu finns inte mycket mer att göra, frånsett att vi ska byta ut ackumulatorn som väger 17 kilo till en ny, lättare på nio kilo, säger Mattfolk. Kennet Söderling är tävlingsingenjör och till sin hjälp har de även tillfälliga inhoppare. Ensam kvarResultatutvecklingen har varit hisnande. – Redan nu kör vi mycket snabbare än vad vi någonsin drömde om. Tidigare innehade vi finska rekordet på 9,39. Nu är vi nere på stabila 8,6:or och målet är 8,5:or. För att det ska lyckas krävs, förutom att motorn fungerar klanderfritt, även kallare väderlek. – I september råder optimala förhållanden. Kallare luft innehåller mer syre, vilket gör motorn snabbare. Då ska det ske. Mattfolk tävlar i Street-klassen som i år delats upp i två underklasser; real street för motorer med förgasare där Mattfolk tävlar och top street för överladdade motorer (turbo, kompressor eller lustgas). Tidigare fanns flera ekipage i Sydösterbotten som tävlade i dragracing. Nu är Mattfolk ensam kvar. – Jag vet inte, kanske blev de lata, funderar han. ”Lätt” att köraUnder rekordveckoslutet körde man totalt sex lopp. – Nä, som chaufför behöver man inte förbereda sig på något speciellt sätt. Inklusive däcksvärmning tar ett lopp cirka 15 sekunder, så länge måste man nog kunna hålla sig alert. Det handlar först och främst om att få bilen klar och i optimerat skick. – Det gäller att vara något så när vaken, men egentligen handlar det inte om några stora uppoffringar. Det gäller att släppa i väg bilen i ett visst ögonblick och putta i växeln och köra rakt fram – det är inte så krävande. Å andra sidan får man ingen andra chans i dragracing. Misslyckas man är man utslagen. Tjusningen med sporten är först och främst ”skruvase”. – Jag tycker om det tekniska, att fixa och bygga grejer och är inte så brydd i själva körandet. Jag skulle säkert ha kunnat bygga ett flygplan i stället – men det tillåter inte min fru. I Finland finns två regelrätta dragracingbanor, Motopark och Alastaro. Serien innehåller fem tävlingar. Mattfolk vann första och ”tänker vinna resten”. En tävling går på flygfältet i Kalajoki där banorna är sämre. – Det är lika för alla, men att köra på Vasa flygfält till exempel går inte för sig. Landningsbanan är för dålig och det finns bättre saker man kan ha för sig än att tappa greppet över bilen i över 200 kilometer i timmen.