Skarp kritik har riktats mot de ändringar i lagen om utkomstskydd för arbetslösa som trädde i kraft vid årsskiftet. Ande­meningen i det är att arbetslösa nu måste vara ännu aktivare då de söker jobb. För dem som inte varit tillräckligt aktiva sjunker arbetslöshetsunderstödet med 4,65 procent.

Ett medborgarinitiativ för att omkullkasta regeringens aktiveringsmodell startades direkt efter att riksdagen strax före jul godkänt de nya villkoren. Efter drygt en vecka hade det samlat de 50 000 namn, som krävs för att ett medborgarinitiativ ska tas upp i riksdagen.

Regeringen fick en fin julklapp då statistikcentralen meddelade att sysselsättningen under hösten förbättrats. Den posi­tiva ekonomiska tillväxten inverkar också på sysselsättnings­siffrorna. En del ekonomiska experter anser att det, utgående från denna utveckling, kan vara möjligt att uppnå den sysselsättningsgrad på 72 procent som regeringen eftersträvar.

Det är sedan en annan sak hur realistisk bilden av sysselsättningen egentligen är. Det finns olika sätt att snygga till siffrorna. Enligt den internationella definition som statistikcentralen använder ingår i gruppen sysselsatta också de som jobbar bara någon timme.

Aktiveringsmodellen är då ett sätt för att ytterligare putsa statistiken. För att en arbetslös ska räknas vara tillräckligt aktiv ska hen under tre månader ha arbetat eller del­tagit i någon form av sysselsättnings­främjande verksamhet i 18 timmar.

Kritikerna räknar med att problem uppstår och understöd minskas då den arbetssökande trots aktiva försök förblir utan jobb och inte heller får de tjänster hen behöver från arbets- och näringsbyrån. Grundlagsutskottet efterlyste också ändringar i lagutkastet så att stödet inte skulle minskas för dem som inte lyckats få jobb eller tjänster, men justeringarna uteblev.

Aktiveringsmodellen har kritiserats så mycket från olika håll att det är viktigt att grundligt följa upp om den leder till mer­a nytta eller skada. Hot om sänkta stöd kan säkert få någon att ta emot också kortvariga jobb men det inverkar knappast på skatte­inkomsterna.

De många frågetecknen kring alla förändringar och reformer som är på gång väcker också fler farhågor. Det skulle vara lättare om man till att börja med var på det klara med hur den nya förvaltningen i landskapen ser ut och först därefter tar itu med andra omdaningar. Risken är nu stor att både beslutsfattare och allmänhet inte inser hur alla reformer utfaller och resultatet kan bli ett kaos.