Det var för mer än ett år sedan, i november 2016, som flera österbottniska fiskeområden i en samordnad aktion men var för sig sökte om undantagslov i syfte att reducera skarvbeståndet, som under de senaste åren ökat explosionsartat längs den österbottniska kusten.

Österbottens fiskarförbund bidrog med expertkunskap till ?ansökningarna. Med ansökningarna vill man få tillstånd för en omfattande, flerårig skarvbekämpning som ska minska till ?exempel skarvens negativa effekter på kustfisket.

Det är den statliga NTM-centralen i Egentliga Finland som behandlar alla ansökningar om undantagslov för skarv i Finland.

De ansvariga vid NTM-centralen i Åbo har helt klart valt att lågprioritera dessa ärenden. På något annat sätt kan man inte tolka det faktum att en enda person är avdelad för att behandla ansökningarna. Det är den främsta orsaken till att Närpes-Kaskö fiskeområde och Kristinestad-Storå fiskeområde – och många fler – nu väntat i över 12 månader för att få ett besked. Det kallas ”resursbrist” men handlar ju om att man inte av-?delat resurser.

Att anklaga den enskilda inspektören för den långa handläggningstiden är att skälla under fel träd. Det är givetvis inspektörens chefer som måste ställas till svars, också från högre ort, över vad denna uppenbara nonchalans beror på. När SÖ ställde dessa frågor tidigare i år till cheferna på NTM-centralen var det mest ovetande miner och hänvisning till ”någon annan”.

Åtminstone är nu miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) medveten om dels skarvproblematiken i Sydösterbotten, dels om de långa handläggningstiderna, som han lovade se närmare på. Hans råd var att fiskeområdena ska inlämna en ny ansökan ?eftersom skarvkolonin 2017 var betydligt större än vad den var 2016, som låg till grund för ansökan.

I förra veckan fick han ta emot åtgärdsplanen för skarv i Österbotten. I går fredag fick miljöministern och jord- och skogsbruksminister Jari Leppä (C) besök av ny delegation, som bestod av representanter för Närpes stad, Pjelax samfälligheter och initiativtagare till den namninsamling mot skarvkolonin på Storgrynnan som samlade över 4 000 namnunderskrifter.

Storgrynnan var i år Finlands näst största koloni och tillväxten en direkt följd av att man fått tillstånd att skrämma skarv i Sastmola, vilket innebar att problemet flyttades från ett ställe till ett annat. Exemplet Storgrynnan visar att skrämsel inte är en hållbar lösning.

Som det många gånger tidigare konstaterats: Skarven åtnjuter visserligen statens skydd som fredad art, men är inte på något sätt en hotad art i Finland eller inom EU.

I andra EU-länder beviljas frikostigt med undantagslov för att bekämpa skarv, medan finländska miljömyndigheter, tydligen som följd av starka lobbyorganisationer, har en striktare tillämpning av fågeldirektivet.

Det finns ingen orsak till att finländska myndigheter envist ska tillämpa en strängare praxis än grannländerna kring Östersjön.

Åtgärdsplanen för skarv är en god början, men för att den inte ska förbli en pappersprodukt utan verkan måste den få en politisk uppbackning och resultera i klara direktiv som gör det lättare för myndigheter att bevilja tillstånd för att åtgärda skarv. Och framförallt måste de som söker om undantagslov få besked snabbare.

Miljöministern lovade i går även utreda behovet av en nationell förvaltningsplan för skarv. I vilken grad ministeriet går från ord till handling återstår nu att se.