I Norge inleddes häromveckan en rättegång som kan komma att bli historisk. Det är Greenpeace som tillsammans med den norska miljöorganisationen Natur og Ungdom dragit den norska staten och dess energiministerium till domstol. Orsaken är att Norge efter en paus på 20 år åter tänker tillåta nya oljeborrningar på nya områden i Arktis.

Det här, hävdar miljöorganisationerna, strider mot såväl norsk grundlag som klimatavtalet som undertecknades i Paris 2015, även av Norge. Det är i synnerhet artikel 112 i den norska grundlagen man tagit fasta på. Enligt den har nuvarande och kommande generationer rätt till en säker och hälsosam miljö – och det är staten som ska säkerställa det.

Att vi har en skenande klimatkris är känt sedan länge, likaså hur förödande effekterna av det kan bli om vi inte vidtar tillräckliga åtgärder. Forskare har också länge uppmanat världen att minska på förbränningen av fossila bränslen. Och när det gäller nya, ännu outnyttjade källor finns det bara en förnuftig användning för dem – att lämna dem orörda.

Sett till det har miljöorganisationerna goda grunder för att ta Norge till domstol. Skulle man få rätt mot den norska staten kan det få återverkningar över hela världen.

Norge är nämligen inte det enda landet i världen som å ena sidan lovar vidta åtgärder mot klimatkrisen och å andra sidan fortsätter att gå i industrins ledband. Till exempel har finska (statliga) isbrytare assisterat oljebolagen i Arktis i flera år.

När beslutsfattare inte tar sitt ansvar sätter en del nu sitt hopp till rättsväsendet.

Framsteg görs hela tiden men det tycks vara svårt för stater att omsätta sina klimatlöften i verkliga åtgärder. När miljön sätts mot kortsiktig ekonomisk vinning tenderar miljön – och det mesta annat – att förlora.

Enklare går det när miljö och ekonomi kan gå hand i hand, vilket trots allt är möjligt i ganska många fall.

Med andra ord är man villiga att vidta åtgärder så länge det inte kräver några större förändringar eller uppoffringar. Man vill rädda klimatet och miljön, men inte på bekostnad av överkonsumtionen, tron på ständig tillväxt och rådande ekonomiska system.

Men det räcker inte. Det går inte att exploatera naturen i generationer och sedan tro att man ska kunna fixa allt i en handvändning utan några uppoffringar.

Många verkar tro och hoppas att vetenskapen ska hitta på något ”magiskt piller” som på en gång löser hela klimatkrisen och låter oss fortsätta vår konsumtionsfest. Det kommer ändå knappast att ske.

Nya tekniska lösningar kommer att spela en avgörande roll för att kunna tackla klimatkrisen, liksom många andra miljöproblem. Men allena räcker det inte. Det kommer också att krävas omvälvande förändringar av vårt samhälle, vår ekonomi och vårt levnadssätt.

Den utvecklingen är inte nödvändigtvis en försämring. Det är inte bara miljön och klimatet som tar stryk utan också människors hälsa lider av såväl utsläpp som ett allt mer uppskruvat samhällstempo.

En omställning mot ett mer hållbart samhälle ska inte tolkas som ett försök att vrida utvecklingen bakåt. Det är också utveckling, bara en annan sorts än den som nu eftersträvas.