Kaj Kunnas bjöd på ett och annat tankeväckande när han förra veckan besökte Närpes (SÖ 30.9). förutom tillbakablickar på idrottens betydelse i den unga nationen Finland blev det också en hel del om idrottens tillstånd i dag.

Det är ett faktum att Finland sett till sina idrottsliga framgångar numera endast är en skugga av sin forna storhet – åtminstone om vi ser till de olympiska grenarna. Orsakerna till att det blivit så diskuteras i samband med varje (magert) mästerskap.

Kunnas hittar fyra orsaker till det: den hårdare konkurrensen i en allt globalare idrottsvärld, att dopning förekommer klart mindre i Finland än i många andra länder, att idrotten i Finland har mindre pengar att röra sig med än i många andra länder och att idrotten i Finland till stora delar hänger på frivilligkrafter medan man använder proffs utomlands.

Just bristen på pengar påtalas ofta inom finsk idrott men man kan också ifrågasätta hur de pengar man ändå får används.

Forskaren Kati Lehtonen har nyligen skrivit sin doktorsavhandling om beslutsfattandet inom finsk idrott och hennes slutsats är att idrotten styrs av en liten elit som tappat kontakten till fältet och föreningslivet (yle.fi).

Samma ansikten dyker upp på olika poster och i arbetsgrupper där de funderar på hur idrottsrörelsen borde utvecklas utan att det för den skulle sker några egentliga förändringar.

Lehtonen skräder inte orden men den bild hon målar upp känns knappast obekant för många som följer med finsk idrott. Tidigare har det också framkommit hur en betydande del av de pengar som delas ut till idrotten går till ovan nämnda elit i form av löner och förmåner.

Lehtonen konstaterar att det är familjerna och föreningarna som finansierar idrottsrörelsen.

Det kanske mest tankeväckande i vad Kaj Kunnas sa i Närpes var att Finland inte längre behöver internationella framgångar i idrott. Nationen är redan etablerad i det internationella samfundet och har dessutom mycket annat – och viktigare – att känna stolthet över.

Kati Lehtonen tangerar också det här och tvivlar på att mästerskapsframgångar skulle ge några fördelar för folkhälsan genom att inspirera till mer motion.

Ställt mot sådant som skola och hälsovård ter sig medaljer onekligen som ganska triviala. Hur mycket de idrottsliga framgångarna än värmer är det värt att också sätta saker i proportion.

Däremot behöver landet nog en idrottsrörelse som aktiverar barn och unga och inspirerar äldre till motion (det ifrågasätts heller inte av varken Kunnas eller Lehtonen). Den rörelsen behöver resurser men de resurserna ska användas på ett vettigt sätt som kommer gräsrötterna till nytta.