Läkarbrist är ett mångårigt problem inom psykiatrin i Finland. Om Läkarförbundets prognoser är riktiga förvärras situationen ytterligare i framtiden. Det här problemet har man också en längre tid kämpat med vid Vasa centralsjukhus.

Nu är läget där akut. Endast en av sjutton specialläkartjänster inom vuxenpsykiatrin vid sjukhuset är besatt, efter att tre läkare nyligen slutat. En ny chef behövs också snart. Nuvarande psykchefen blir i vår chefsöverläkare för hela sjukhuset.

Med få läkartjänster besatta måste man försöka hitta olika lösningar för att få det nödvändigaste att fungera. En är köptjänster, men allt kan inte skötas med sådana. Specialiserade läkare, som är i tjänsteförhållande, måste ha hand om tvångsomhändertagning och bakjour.

Farhågor har framförts om att läkarsituationen i Vasa kan äventyra jouren och patienter måste skickas vidare för att få hjälp. Enligt sjukhusledningen finns det en temporär lösning, bestående av olika delar, och den skulle preliminärt fungera fram till årsskiftet. Den ger i så fall en liten frist men det egentliga problemet skjuts bara fram. Ibland kan man också vara tvungen att hastigt ändra på uppgjorda planer.

Psykiatrin är en tung bransch och läkarbrist leder till kedjereaktioner som ökar arbetsbördan för dem som är i jobb. Den offentliga sjukvården är inte heller lika flexibel som den privata sektorn, där det är bättre betalt och mindre arbete. Många nya läkare väljer därför andra jobb än de kommunala. Den trenden gäller inom alla specialiteter och i hela landet.

Läkarnas språkkunskaper och behovet av flexibilitet då det gäller dem diskuteras också ofta. Tidningen Pohjalainen ansåg i 28.9 på ledarplats att sjukvårdsdistriktet borde ha mod nog att helt avstå från kraven på språkkunskaper när hela psykjouren är hotad. Också för de tvåspråkiga är det bättre om tjänster fås på finska om alternativet är inga tjänster, var en motivering.

Lösningen är inte så enkel. Flexibilitet förekommer redan då det gäller språkkunskaper inom vården. Det räcker dock inte till för lösa personalbristen på olika håll. När vårdkedjorna inte fungerar är det de hjälpbehövande som hamnar i kläm.

Den som kräver uppluckrade språkkrav avser i praktiken att det inte är så noga med kunskaperna i svenska. Men i konsekvensens namn bör de som ställer dessa krav även kunna svara på frågan om det är också är acceptabelt med läkare som inte kan finska? Eller gäller uppluckrade språkkrav bara det ena nationalspråket?