Tidningsbranschen och Yle har ett tag debatterat om Yles roll på mediefältet (bland annat i VBL här och här samt i Yle här). Från tidningsbranschens håll anses i regel att Yle på sina sajter bedriver tidningsjournalistik i större utsträckning än tv- och radiojournalistik, alltså det som borde vara Yles rundradioverksamhet i både kärna och skal.

Att man gör det med en statsfinansiering i ryggen är förstås en nagel i ögat på övriga aktörer i branschen som behöver betalande prenumeranter för att bedriva sin journalistiska verksamhet - inklusive HSS Media. Därför är vi inte - av naturliga skäl - heller fullt objektiva i frågan.


Nu har tidningsbranschens takorganisation, Mediernas centralförbund, fört frågan hela vägen till EU-kommissionen (HSS Medias tidningar hör till detta förbund). Centralförbundet vill ha svar på frågan om det ur konkurrensaspekt är rätt att en aktör som bedriver samma typ av skriven journalistisk verksamhet som de privata tidningshusen, ska finansieras statligt.

I ett pressmeddelande från 21 juni säger Centralförbundets vd Jukka Holmberg: ”Det omfattande textbaserade journalistiska innehåll (på Yle) som inte är relaterat till tv- och radioverksamheten står enligt oss i strid med EU:s statsstödsregler."

I samma pressmeddelande nämns också att Yle i fjol publicerade över 100 000 textbaserade nyhetsartiklar på sina sajter, och att merparten av dessa är så kallat tidningsinnehåll som saknar kopplingar eller länkar till radio- eller tv-innehåll (Yles huvudsakliga verksamhet).


I detta skede är det alltid på sin plats att understryka att debatten om - eller för den delen kritiken mot - Yle inte handlar om huruvida Yle ska få finnas på webben eller inte. Det är en självklarhet som ingen har några som helst problem med.

Det är hur Yle finns på webben, hur Yle arbetar på webben som är grundbulten i all debatt och kritik. Det går att bli digital även med fokus på rörlig bild och ljud (alltså Yles egentliga verksamhetsområde) - se bara på poddens ökande popularitet och videons genomslagskraft i sociala medier.


I Finland företogs för ett drygt år sedan en ytlig parlamentarisk undersökning av Yles roll, som bland annat resulterade i ett parlamentariskt beslut där Yle tvingades tillbaka som kund i Finlands nationella nyhetsbyrå STT-FNB (VBL och ÖT är ägare i FNB). Få i tidningsbranschen tyckte den idén var bra. Nu får Yle samma innehåll att fritt publicera öppet och gratis på sina nyhetssajter, som tidningarna försöker bedriva en prenumerationsaffär av.

Det är tydligt att politikerna och riksdagen i Finland inte känner ett lika stort ansvar för mediernas framtid (exklusive public service) som motsvarande förtroendevalda i Sverige.

I Sverige pågår som bäst en public service-utredning på uppdrag av regeringen, där det huvudsakliga uppdraget är att ta fram framtidens finansieringsmodell för public service. I denna utredning ingår ett tilläggsuppdrag för att enligt tidningsutgivarna i Sverige ”bland annat se över hur public service publicerar sig online och vad som räknas som kärnverksamhet och kompletterande verksamhet.”


Det vore en välkommen utredning även i Finland, men bristen på förståelse eller intresse hos våra egna politiker har i stället tvingat Mediernas Centralförbund att vända sig till EU-kommissionen. Så i stället för att se över Yles roll och hur man publicerar sin journalistik digitalt, och den vägen hitta en balans genom en intern finländsk lösning, går ärendet till Bryssel där nu hela finansieringsmodellen sätts på prov.

Yle har liksom de flesta aktörer i mediebranschen tvingats skära ner, säga upp folk och tänka om. Den svenska verksamheten har också krympt. Det är en tråkig och krass verklighet för medier överlag. Däremot hänger Yles besparingar inte ihop med mängden prenumeranter eller läsare man når med sina nyheter på sajterna, utan beror i regel på politiska beslut om indexjusteringar av den så kallade Yle-skatten.

Det finns alltså inget skriande behov av att satsa mer på skriven journalistik inom Yle, eftersom statsfinansieringen inte ställer krav på en sådan transformation - ljud och rörlig bild är i allra högsta grad digitaliserbart.

Trots det är det just vad Yle gör.