Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Bilderna från en säkerhetskamera inne i en butik när lastbilen rusar förbi just efter att den sista springande människan hunnit in i tryggheten är fasansfulla. Det är först då, som vi som följt allt på avstånd, till fullo förstår kraften i det nya vapnet som används av terroristerna.

Farten som lastbilen håller är människokrossande hård. Det känns i dag som ett under att inte fler träffats av hatet bakom lastbilens ratt.

När nyheten om dådet nådde omvärlden och oss här i Österbotten följde timmar av oro. Många av oss har familj, släkt och vänner som bor eller vistas i Stockholm. Som rör sig just där. Ett efter ett kommer de förlösande sms:en in: ”Vi är okej” eller ”Jag mår bra”.

Alla fick inte de svar som de oroligt väntade på. Människor har dött. Människor har skadats allvarligt. En ny tragedi har slagit ner mot vår europeiska, vår nordiska trygghet.

Terrorn har krupit närmare.

I mitt flöde på sociala medier läser jag kommentarer som inte passar in i min världsbild. Sverige har fått det man beställt, påstås det. Eller: Sveriges blåögdhet måste väl få ett slut i och med detta.

När dåden i Paris inträffade i november 2015 stod den franska makten upp och förklarade krig mot terrorn, med liknande retorik som den amerikanska under George W Bush. Jag tror inte att det är en vinnande reaktion efter tragedier som dessa.

Budskapet från London för några veckor sedan, och nu också Sverige är mera mänskligt: Fortsätt att leva som förr.

De som i dag väljer att se Sverige som blåögt och naivt väljer samtidigt att blunda för det som är äkta. Det som någon ser som blåögt kan också vara ren och skär – viktig och vacker – medmänsklighet.

Jag vill – blåögt och naivt – tro att medmänskligheten segrar i längden. Det budskap som stockholmarna i går och i dag sänder ut över hela världen kan kanske tysta terrorn, om bara för en kort stund. En fjärrstyrd missil mot mål i ett fjärran land tystar inget annat än människoliv – ofta oskyldiga sådana.

Terror för terror. Blod för blod. Öga för öga. Det löser inget.

Att som stockholmarna bara timmar efter dådet öppna dörren till sina hem, släppa in främmande människor i behov av hjälp, värme eller sovplats är ett starkare budskap än någonting annat.

Att i sorgen känna kärlek och tänka på andra, när hatet så enkelt kunde pulsera i ådrorna och hämndbegäret så lätt ropa så att det ekar över gatorna, måste vara den bästa och samtidigt den längsta (och kanske den enda) vägen till trygghet. Några genvägar finns inte.

Sverige försöker vandra den vägen. Jag hoppas innerligt att man lyckas.