Finland ska vara helt rökfritt år 2030. Det ambitiösa målet har Social- och hälsovårdsministeriet uppställt och den nya skärpta tobakslagstiftningen är ett sätt att nå dit.

Man kommer knappast att nå ända fram, med tanke på hur många som röker, men faktum är att antalet och den procentuella andelen rökare minskar varje år. I länder som Finland är tobaksindustrin och -lobbyn just nu i underläge.

Kommunerna är stora arbetsgivare och därför vill man få så många kommuner som möjligt med i arbetet mot rökning.

255 av Finlands kommuner, över 80 procent, har fattat beslut om att bli rökfri kommun och ett 40-tal har ärendet under behandling.

Kristinestad, Korsnäs och Närpes deklarerade sig som rökfria kommuner för flera år sedan, och det förlöpte utan större dramatik. Man kan se detta som en naturlig del av det förebyggande arbete som samhället genom lagstiftning gör.

Men det finns faktiskt fyra kommuner i Finland som fattat beslut om att inte bli rökfri kommun.

Nykomlingen i detta sammanhang är Kaskö som vid torsdagens fullmäktigemöte gjorde Pyttis, Enontekis och Ylivieska sällskap genom att säga nej tack.

Det var ett något överraskande beslut som fattades med rösterna 9 mot 7. Majoriteten underkände avsiktsförklaringen med argument som att det luktar förmynderi.

– Välkommen till Nordkorea, det här kränker självbestämmanderätten, sade Sannfinländarnas ledamot Jukka Salo (SÖ 17.12).

Visst ska vuxna människor själv få bestämma om de röker eller inte. Men genom att hänvisa till Nordkorea, förbudslagar och förmynderi missar man ändå poängen. I det här fallet handlar det ju i första hand om att hjälpa folk att bli kvitt sitt tobaksbegär. Det handlar om individens hälsa, om folkhälsan, det handlar om samhällets kostnader för tobaksrelaterade sjukdomar, om att vara förebild för barn och unga...

Enligt hemsidan för rökfria kommuner (savutonkunta.fi) kostar en arbetstagare som röker dagligen arbetsgivaren 1 400 euro per år. Det här är visserligen teoretiska , schematiska beräkningar som man ska ta med en stor nypa salt. Stora individuella variationer finns, beroende på person och arbetsuppgifter. Det finns arbetstagare som röker som uträttar mera på arbetstid än icke-rökare, men det finns förstås även arbetstagare som på grund av många rökpauser i praktiken får kortare arbetstid.

En rökfri kommun innebär att arbetsgivaren förbinder sig att ge stöd och hjälp till de arbetstagare som försöker sluta röka. Man försvårar också rökarnas vardag. Man ska inte få röka på arbetstid och det ska vara rökfria zoner i alla stadens lokaler och i omedelbar omgivning av dessa. Det här i sin tur minskar risken för passiv rökning och gör att barn och unga inte på samma sätt kommer i kontakt med tobaksrökning.

Enligt undersökningar på hemsidan för rökfria kommuner vill 60 procent av rökarna sluta medan 40 procent har försökt sluta det senaste året.

– Som gammal storrökare vill jag påstå att det här är ett riktigt bra förslag, som om det då funnits kanske hade fått mig att sluta tidigare, sade Mirja Högstrand (VF) i Kasköfullmäktige.

Därmed ringade hon ganska bra in vad idén med rökfri kommun egentligen går ut på: Att uppmuntra de anställda att fimpa för gott.