Carola Backholm, 43, är övertygad om att hjärtkirurgerna på Vasa centralsjukhus har räddat hennes liv. – Jag skulle inte ha klarat en resa vare sig till Tammerfors eller någon annanstans. Jag höll ju på att dö i hissen på väg till röntgen. Det tog hjärtteamet 4,5 timmar att byta den ena hjärtklaffen och några ådror. – Jag är enormt tacksam för den professionella vård jag har fått. Backholm hade ingen aning om hur nära döden hon var när hon en måndagsmorgon i början av mars gick till vårdscentralen i Närpes för att reda ut varför hon så lätt blev andfådd. Hon hade känt lite andnöd då och då, men det oroade inte ­henne. Hon var trött men skyllde på jobbstressen. När staden ­sparade hade hon som ekonomi­chef på Kaskös energiverk också tagit ansvar för stadens löner. I tre år hade det varit så stressigt att hon tyckte det vore enklare att spara sin semester än att ta ut den. Efter undersökningar på vårdcentralen skickades hon akut till Vasa centralsjukhus. Där konstaterade läkarna att hon hade läckage på hjärtklaffen. På tisdagen undersöktes hon av flera hjärtläkare specialiserade i kardiologi. – Jag fattade ingenting. Tyckte jag mådde bra bortsett från lite andnöd. Nu hade jag plötsligt till och med ett betydande läckage på hjärtklaffen. På onsdagen skulle kardio­logerna och hjärtkirurgen diskutera sig fram till vilken åtgärd som var bäst för henne. I hissen på väg till magnet­röntgen kollapsade hon. En stund senare låg hon på operationsbordet. Ingen visste om hon skulle överleva. Drygt fyra timmar senare hade hon fått en ny hjärtklaff och några blodådror hade bytts. De var inte förkalkade men inflammerade. – Jag hade fruktansvärt ont när jag vaknade. Hon kämpade sig igenom ­några svåra och kritiska dygn. Hon orkade inte ens ta emot maken och deras två döttrar tolv och fjorton år. Det blev tre veckor på sjukhus. Och hon var inte den enda som tackade hjärtläkaren under den tiden. En 25-årig pappa hade också varit en hårsmån från att dö. Det har gått bra för Carola Backholm. Inga bakslag. På måndag återgår hon till ­arbetet som ekonomichef på deltid. Hon är lindrigt sagt arg. Hon förstår inte hur någon vill lägga ner hjärtkirurgin vid Vasa central­sjukhus. – Hur tänker de? Varför såga av en livskraftig gren när det finns halvdöda som kan sågas av? Det finns annat att spara på. Backholm tror att det blir mycket dyrare att skicka hjärtpatienter till andra sjukhus. – Hur många kommer att dö? Hur många får bestående skador som sänker deras livskvalitet? Backholm befarar att centralsjukhuset går samma öde till ­mötes som sjukhuset i Kristine­stad. – Först lade de ner BB som var sjukhusets flaggskepp och sedan hela sjukhuset. Hon förstår sig inte på dem som fördelar skattepengar. Hon har ingenting emot idrott men tycker det satsas alltför mycket på pojksporter. – Det är fruktansvärt att vi har råd med ishallar där ungarna spelar ishockey i 30 plusgrader och hallar med konstgräs där de spelar fotboll mitt i smällkalla vintern. Till och med väglampor lyser mitt i skogen på nätterna. Det har vi råd med, men inte med hjärtkirurgi som räddar människoliv. Hur tänker politikerna? – Jag blir mörkrädd när jag tänker på vad jag gått igenom och lyssnar på argumenten för att lägga ner hjärtkirurgin. Jag kan knappt andas.