Samurajens väg är tråkig

Publicerad 29 april 2010 kl. 14:12. Senast ändrad 29 april 2010 kl. 14:12

RECENSION. På pappret låter Way of the Samurai 3 väldigt intressant. Ett japanskt rollspel med blicken vänd mot väst, där man i rollen som en anonym samuraj har möjlighet att forma världen - i det här fallet det fiktiva riket Amana - efter sina egna ideal. Man kan hugga ner alla som står i ens väg, alliera sig med någon av rikets klaner, eller springa runt på mindre våldsamma kuriruppdrag. Allting i en öppen värld där invånarna tar notis om din minsta handling, springer och gömmer sig om ditt rykte är dåligt, eller bugar om de älskar dig.

Problemet är bara att spelet inte är roligt. Stridssystemet är drygt, inte anpassat för fler än två deltagare, och överhuvudtaget inte särskilt tillfredsställande. Deltagarna rör sig klumpigt, inte i närheten av lika vackert och smidigt som samurajer bör. Världen är på tok för liten och uppdelad i irriterande små zoner. De interaktiva dialogerna är fjärran de välregisserade sekvenser vi kommit att förvänta oss, och grafiskt ser det ut som ett högupplöst Playstation 2-spel. Ändå är bilduppdateringen allt annat än jämn. Kontrollen är komplicerad och tycks aldrig sätta sig i ryggmärgen, och allt springande fram och tillbaka går mig snabbt på nerverna, speciellt eftersom man bara kan utföra ett uppdrag åt gången och dessutom inte har tillgång till någon minikarta.

Men allt är inte dåligt med Way of the Samurai 3. Friheten är som sagt stor, och om man vill kan man försöka sig på att dräpa en av rikets mäktigaste ledare bara några få minuter in i spelet. Visst, det skiter sig med all säkerhet, men det är ändå roligt att ha ett alternativ. Japanska röstkådespelare finns med som alternativ till de horribla engelska, även om den mesta av dialogen tyvärr framförs i textform. Humorn är ständigt närvarande, och jag gillar faktiskt de överdrivna The Sims-animationerna som tycks ploppa upp när man minst anar det. Vissa uppdrag är dessutom riktigt udda - eller vad sägs som att exempelvis muta en katt med fisk för att smyga in i en vaktpost? - och tillför ett visst mått av oförutsägbarhet.

Men i slutändan blir jag mest bara trött. Det känns som om spelet hatar mig. Om jag dör tvingas jag börja om från början, alla uppdragskedjor och mitt rykte nollställs. När jag är på jakt efter en gammal dams underkläder dyker en korp upp och snor dem (ingen aning om varför), och för att be om ursäkt måste jag grinda mig igenom inte mindre än hundra(!) krigare utan att dö.

Idéerna bakom spelet må ha varit goda, men det hjälper föga när det inte känns som om en enda av dem fungerar ordentligt. Att spelet skyltar med över tjugo olika slut spelar ingen större roll när jag inte orkar ta mig till ett enda av dem.

Betyg 1/5

Benny Holmström