Halvfabrikat, tillsatsämnen och osmaklig mat. Det är vad Svenska Yle hittat i skolmaten i många kommuner. Det är programmet Spotlight som tittat närmare på vad skoleleverna får att äta i Svenskfinland.

Och det är lätt att bli tveksam inför en hel del av det man presenterar.

Många skolkök köper in halvfabrikat som innehåller en hel del tillsatsämnen. Palmoljan, till exempel, är en problematisk tillsats ur flera perspektiv: dels innehåller den mättade fetter och är förknippad med hälsorisker och därför inte rekommenderad av näringsexperter; dels leder palmodlingarna till att regnskog skövlas och oljan är därför ett stort miljöproblem.

Fosfater är ett annat tillsatsämne som finns rikligt i halvfabrikaten och som förknippas med hälsorisker.

Förutom innehållet i skolmaten tittar Spotlight också på tillagningen. I Jakobstad har man gått in för ett system där maten tillreds flera dagar på förhand i centralkök, kyls ned och värms sedan upp när det är dags att äta. Ska man tro de som äter maten är resultatet allt annat än aptitligt.

Allt handlar förstås om pengar och att göra det hela så billigt som möjligt. När kommunerna ska spara eftersträvar man att göra allt så kostnadseffektivt som möjligt.

Det finns också exempel på skolkök där man valt en annan väg. Där maten lagas från grunden på ort och ställe av ordentliga råvaror. Produkterna kan i många fall vara närproducerade och ibland till och med ekologiska.

Få kan väl argumentera mot att det är sådan mat – aptitligare, hälsosammare och miljövänligare – det borde serveras i skolorna. Har maten producerats lokalt leder det dessutom till att pengarna kommunen lägger på skolmaten blir kvar i bygden.

Problemet, skulle många hävda, är att det blir för dyrt. Men Spotlight lyfter fram exempel på kommuner där man faktiskt serverar just sådan mat utan att det blir dyrare. I Malmö tillreds maten lokalt och till stor del av ekologiska råvaror till ett pris som inte är högre än i Jakobstad.

Houtskär är ett annat exempel som lyfts fram där mat tillreds från grunden av till stor del lokala råvaror – för i snitt 80 cent per elev.

Det går med andra ord att servera bra mat utan att det kostar skjortan om viljan finns i kommunen.

Samtidigt ska man minnas att det också görs mycket bra i många kommunala skolkök. Ofta är det de bästa och värsta exemplen som lyfts fram men de behöver inte vara representativa för den stora massan.

Rum för förbättringar finns det ändå säkert på de flesta håll.

Bra mat behöver inte bli oskäligt dyrt men någonstans måste man också ställa sig frågan om skolmaten är rätt område att hålla hårt i slantarna på. Det samma kan sägas om maten som serveras inom bland annat äldreomsorgen och sjukvården.

För till sist kommer trots allt väggen emot när det inte längre går att få bra mat för så lite pengar. Bra råvaror måste få kosta något och ska maten tillredas ”på riktigt” behövs personal som gör det. Pressas priserna sker det förr eller senare på bekostnad av kvalitet, hälsa och miljö (och ofta dessutom matgästernas aptit).

I slutändan är det en fråga om vilka prioriteringar beslutsfattarna gör.