I lördagens SÖ (2.9) kunde man läsa om barnen som gläder sig över att nu kunna cykla på den nybyggda gång- och cykelbanan längs Gamla Strandvägen från Kalax till Kåtnäs. Nybygget gör cyklingen längs den krokiga vägen betydligt säkrare. Det är positivt att nätet av gång- och cykelbanor byggs ut. Det ökar trafiksäkerheten och främjar användandet av andra fortskaffningsmedel än bil – något som bör uppmuntras. På landsbygden är avstånden långa och bil ofta en nödvändighet men med väl utbyggda gång- och cykelbanor ökar möjligheterna att färdas på annat sätt.

Det har också satsats en del på gång- och cykelbanor i Närpes de senaste åren och det lyfts ständigt fram nya vägsträckor som också behöver förbättringar för fotgängare och cyklister. I augusti behandlade tekniska nämnden en fullmäktigemotion om en gång- och cykelbana i Yttermark, för att ta ett exempel.

I samband med det ärendet fördes också en principiellt viktig diskussion, nämligen den om vem som ska betala för dylika infrastruktursatsningar. Närpes la ned bra över en halv miljon euro på att bygga gång- och cykelbanan från centrum via Kåtnäs till Kalax. Men det handlar om en statlig väg vilket betyder att det med rätta borde vara staten som står för finansieringen. Som bekant är det dock ebb i den statliga vägkassan.

Kommuner som Närpes står därmed inför ett besvärligt val: öppna börsen själv och betala för något som någon annan borde stå för eller låt bli med konsekvensen att bygget antagligen inte blir av och kommuninvånarna är de som förlorar. För invånarna kan det verka egalt vem som betalar så länge man får sina efterlängtade infrastruktursatsningar. Om kommunen tvingas lägga pengar på gång- och cykelbanor längs statliga vägar betyder det ändå att det är pengar bort från någon annan kommunal satsning.

Närpes har valt att satsa på infrastruktur som är viktig för stadens invånare, och bra så. Man har ändå inte möjlighet att bygga ut allt som det finns behov av och inte heller är det hållbart i längden att kommuner ska behöva rusta upp statliga vägar.