I tisdagens SÖ (22.8) rapporterade vi om hur möjligheterna till politisk påverkan ser ut för ungdomarna i Sydösterbotten. Kristinestad, Kaskö, Närpes och Korsnäs har alla antingen ett ungdomsråd eller ett ungdomsfullmäktige.

Att ett påverkansorgan för ungdomar ska finnas är numera lagstadgat i kommunallagen. Där står också att kommunerna är skyldiga att lyssna till ungdomarna när beslut som rör dem fattas.

Tanken är god, och att det faktiskt är lagstadgat att ett påverkansorgan för ungdomar måste finnas är i sig något att hylla.

Samtidigt vittnar dock en del av ungdomsråden/ungdomsfullmäktige och ungdomssekreterarna själva om att det ofta händer att de glöms bort i beslutsfattandet.

I Korsnäs har inte ens en skrivelse från ungdomarna om önskad ökad delaktighet i beslutsfattandet gett något resultat.

Också Dylan Bruggeling, ordförande för ungdomsfullmäktige i Närpes, kritiserade i SÖ 8.8 stadsstyrelsen i Närpes och berättade att ungdomarna upplever att de sällan lyssnas på.

Att låta ungdomarna delta i beslutsfattandet är inte bara viktigt för att det står i lagen, utan också för att ungdomarna är en del av samhället, och således har även de åsikter om vad som sker. Att tro något annat är att förminska de unga. Ett demokratiskt styre betyder att medborgarna själva är del av beslutsfattandet, men det är inte demokratiskt när en stor del av medborgarna inte har något att säga till om.

Barn och unga under arton saknar rösträtt i val, och just därför är det extra betydelsefullt att andra typer av demokratiska organ – som ungdomsfullmäktige – finns. Där ska det finnas möjligheter för ungdomarna att påverka, även om de ännu inte nått rösträttsåldern.

Om politikerna kunde bli bättre på att lyssna på ungdomarna, så kunde också mer göras för att se till att dessa påverkansorgan har större mångfald. Kristinestads ungdomsråd har störst andel killar i Sydösterbotten. Där är fyra av elva medlemmar pojkar, och tre av dessa är invandrare som nyligen fått kommunplats i staden.

Det är positivt att de har valt att aktivera sig i ungdomsrådet, det är ett bra sätt att motverka segregering, och bidrar förstås också till att perspektiven inom ungdomsrådet breddas.

Ur ett jämställdhetsperspektiv vore det förstås också att föredra om könsfördelningen var något jämnare. I dagsläget har samtliga fyra sydösterbottniska kommuner ett ungdomsråd eller fullmäktige som domineras av flickor.

Med tanke på att siffrorna ser ut som de gör borde man kanske i stället fråga sig vart alla dessa flickor försvinner senare, eftersom riks- och kommunpolitiken oftast domineras av män.

Utmaningen är därför inte bara att få fler pojkar involverade, utan också att få flickorna att stanna.

Det är alltid ungdomarna som kommer att vara framtiden, och av den orsaken är påverkansorgan som ungdomsfullmäktige viktiga språngbrädor till fördjupat politiskt engagemang.

Många gånger är det också där som den nästa kommunpolitikern, eller varför inte riksdagsledamoten, sitter.

Potentialen i en sådan sammansättning är därför stor och inte att förbise eller förminska.