Han verkar inte ha några höga tankar om ”de där naturfientliga österbottningarna”, juristen Aki Arkiomaa, verksamhetsledare för ornitologernas förening Birdlife Finland (som också är en stark lobbyorganisation):

– Det är något fel på inställning till djur och natur. Den lokala, lantliga mentaliteten är stark. Det sker mera naturskyddsbrott där. Hatet (mot fåglar) verkar vara större än på andra ställen så det stämplar hela regionen.

Se där, några av Arkiomaas uttalanden (SÖ 10.8) efter den uppmärksammade händelsen där någon eller några demonstrativt hängt upp en död skarv i en vägskylt i Nämpnäs. Birdlifes chef generaliserar och uttalar sig förklenade om österbottningarna som grupp för något som enstaka personer gjort.

Naturligtvis är österbottningen i gemen inte mer naturfientlig än någon annan finländare, tvärtom finns stort engagemang för djur, fåglar och natur. Men medan miljöbyråkratin ropar högt värnar vanligt folk om fåglar och naturvärden i det tysta.

Den som bor nära kusten och befinner sig i verkligheten – och med egna ögon ser hur skarvar dammsuger känsliga havsvikar på fisk eller är en sanitär olägenhet – har vanligen en mera realistisk syn på helheten och naturens balans än någon som är förblindad av sitt specialintresse, såsom fågelskådning.

När Arkiomaa säger att skarven inte påverkar fisket eftersom den bara äter mört skrattar biologen Hans Hästbacka (intervjuad i dagens SÖ) till.

– Nej, det är alldeles klart för fiskare och skärgårdsbor att skarven påverkar fiskenäringen. Skarven äter stimfiskar, speciellt abborre och sik, den väljer inte bara mört, säger Hästbacka.


Det är naturligtvis förkastligt att hänga upp en död skarv i en vägskylt. Inte heller vill vi se andra döda fåglar eller djur uppspända på detta makabra och respektlösa sätt.

Skarven är fredad art och eftersom fågeln dödats utreder polisen det som misstänkt naturskyddsbrott. Motivet vet vi inte, men antagligen ville någon demonstrera sitt missnöje. Protester av detta slag slår fel. De som vill framställa skarvmotståndarna som blodtörstiga fågelfiender tar nu chansen och försöker likt Birdlifes chef plocka poäng i syfte att stoppa skyddsjakt. Men Arkiomaas uttalanden förstärker polariseringen.

Alla vet att sinensis-skarven (mellanskarven) inte är en hotad art i EU eller Finland. Enbart Finland har i år 140 000 individer. Det talar för att mellanskarven gott kunde få status som jaktbart vilt.

Det är svårt att ändra EU-direktivet. Ändå ger fågeldirektivet alla möjligheter till skyddsjakt. Det innehåller undantag som alla andra EU-länder med stora skarvbestånd utom Finland rutinmässigt använder sig av för att skydda fiskbestånd och fiskodlingar. Finland gör nationellt en snävare tolkning, men skyller på EU.

I Sverige fick kustfiskare tillstånd att skjuta 150 skarvar två veckor efter inlämnad ansökan, hos oss har de lokala fiskeområdena väntat nio månader hittills (!) på ett beslut. Statliga NTM-centralen lågprioriterar ansökningarna, också det ett nonchalant bemötande av kustbefolkningen.

EU skulle inte motsätta sig årlig skyddsjakt och äggbehandling i Finland. Det skulle inte hota underarten, men göra skarvarna skyggare, minska skadorna och framförallt minska risken för att folk förlorar tilltron till myndigheterna och tar lagen i egna händer.

Sannolikt händer ändå inget radikalt (från myndigheternas och politikernas sida) förrän skarvflockarna flyger in över det fritidshustäta Insjöfinland. Det kan nämligen vara skillnad på bakgård och bakgård.