Ett alltid lika trevligt och återkommande samtalsämne så här i mästerskapstider (för den icke-friidrottsintresserade kan informeras att VM pågår i London för tillfället) är de finländska idrottarnas framgångar – eller snarare bristen på dem. Med några dagar kvar av VM har Finland i skrivande stund ännu inte lyckats knipa en finalplats.

Den saken kan visserligen ändras de sista dagarna men väldigt lite talar för att det blir något speciellt framgångsrikt världsmästerskap för de blåvita. Men sett till den finländska truppen var det egentligen inte att vänta heller. Truppen är liten och de flesta är på en sådan nivå att redan en finalplats skulle kräva en prestation på deras absoluta toppnivå – eller lite över den.

Sådana prestationer är inte enkla att åstadkomma på beställning.

Idrottarna har kämpat hårt i åratal för att ta sig dit där de är och de gör alla sitt yttersta i vad som för många är karriärens hittills viktigaste tävling. De ska inte belastas för att situationen inom finländsk idrott är vad den är.

Den här sommaren har den finska friidrotten visserligen belastats med flertalet skadebortfall men trots det ser det inte överdrivet ljust ut. På den positiva sidan finns flera väldigt lovande unga idrottare som är i antågande vilket förhoppningsvis kan ge ett lyft inom några år.

Ska man se pessimistiskt på det har man i Finland inte varit allt för framgångsrika med att förädla lovande unga idrottare.

Det nationella friidrottsförbundet genomförde en rad organisationsförändringar i fjol och det återstår att se vilket resultat de kommer att ge på sikt. Vissa detaljer ger ändå viss orsak till skepsis. Till exempel att man valt ut vissa tyngdpunktsgrenar som man speciellt vill satsa på.

Idén är inte ny och kan verka vettig i ett litet land som Finland med begränsade resurser att fördela. Men just för att landet är så litet fungerar systemet dåligt. För att ta ett exempel: En av tyngdpunktsgrenarna är häcklöpning, vilket med tanke på fjolårets resultat är helt motiverat. Då kom det två finska rekord och flera goda prestationer i EM.

Men kasta in några skador och överträningar och ett år senare är situationen den att finska VM-truppen består av exakt noll häcklöpare.

I ett litet land med få idrottar­e och ingen riktig bredd kan kasten bli tvära mellan åren och det är svårt att förutse inom vilken gren framgångarna kan komma. Enda utvägen är en jämnare resursfördelning så att man på bästa sätt tar vara på samtliga talanger.

Det verkliga problemet är ändå avsaknaden av bredd. Med färre utövare finns det också färre potentiella finalister och medaljörer på internationell nivå. Frågan hur man ska få fler barn och unga att börja, och framförallt fortsätta, med friidrott är något det funderas på i de flesta föreningar runt om i landet.

Det finns heller ingen enkel lösning på utmaningen utan det handlar om en kombination av olika faktorer där många aktörer har en roll att spela: hemmet, föreningarna, idrottsförbunden, skolan och samhället.

Dilemmat kan också kopplas till det mer samhälleliga problemet med att barn (och vuxna för den delen) rör allt för lite på sig. Lyckas man lösa det ena är man också nära en lösning på det andra.