Tarja Halonen, vår första kvinnliga president och den första kvinnliga juristen på Finlands fackförbunds centralorganisation, är numera också den första finländska presidenten som sommarpratat i Sverige. Det gjorde hon nämligen under söndagen i Sveriges Radio P1.

I hennes sommarprat fick lyssnarna i kronologisk ordning följa henne från uppväxten i Berghäll i Helsingfors till livet som pensionerad president. Sommarpratet var samtidigt en slags historielektion, där allt från kalla kriget, anslutandet till EU och Finlands relation till Sverige avhandlades.

Enligt henne är ländernas relation så bra, att det för journalister är svårt att få fram några skandalhistorier. Gemenskapen och den ömsesidiga värdegrunden binder länderna samman.

Hon konstaterar också, något besviket, att Sverige i Finland ses som möjligheternas land, men i Sverige saknas intresse för lillasyster Finland.

Halonen, som på självsäker svenska levererade pratet, tog sig också tid att kommentera det svenska i Finland.

Hon nämnde att det i princip ska finnas service på svenska, men att det inte alltid fungerar i praktiken, trots att tjänstemännen måste avlägga ett språkprov.

Samtidigt står under måndagen (7.8) att läsa i Hufvudstads­bladet att man i höst ska inleda ett försök med undervisning i främmande språk, såsom tyska, franska, spanska och kinesiska redan i de första klasserna på lågstadiet eller förskolan. För­söket ska genomföras i 76 kommuner, och kostar 10 miljoner euro.

Det här språkförsöket ska pågå samtidigt som ett experiment med frivillig skolsvenska ska genomföras, ett försök som påverkar 2 200 elever.

Det känns onekligen något ironiskt att man nu satsar på ökad språkundervisning, samtidigt som man vill strama åt undervisningen av det andra inhemska. Ökade språkkunskaper är såklart alltid att uppmuntra, oavsett vilket språk det handlar om. Men det blir verkligt skevt om det sker på bekostnad av andra, närmre språk, såsom i det här fallet, svenska.

Undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) säger att nästan vilka språkkunskaper som helst kan vara mycket användbara för ett litet land i en internationell värld.

Och det förnekar knappast någon. Kunskaper i spanska och kinesiska öppnar också dörrar och är inte att på något sätt förringa. Men det är ju, hur man än vänder på det, inte där våra närmaste allierade finns. Inget av dessa språk har heller nationalspråksstatus.

Om experimenten med svenskan fortsätter lär den svenskspråkiga servicen, som redan nu är svag, därför bli närmast obefintlig. Därtill riskerar vi att avskärma oss allt mer från den nordiska gemenskapen. Det svenska språket är trots allt en gratisbiljett över till Sverige, det land som finländarna, enligt Halonen, de facto ser som möjligheternas land.

Kanske har vi nu då också hört vårt första och sista sommarprat på svenska av en finsk president, för de kommande kanske bara kan spanska, tyska och ryska – men inte det andra inhemska.