Under tjärbränningsveckan i Övermark har man på ett förtjänstfullt sätt lyft fram en gammal teknik, som många i dag har vaga kunskaper om. Att bränna tjära på gammalt vis är arbetskrävande och proceduren räcker länge. Den gamla tekniken hörde till de arbeten som efter senaste krig övergavs. I Sydösterbotten brändes tjära senast på 1940-talet.

Projektet i Övermark började med trädbarkning och det tog fem år innan produktionen av talltjära kunde inledas. Tjärbränningen har givetvis uppmärksammats i närområdet men också lockat mera långväga besökare, då projektet passerat många nyhetströsklar. Det är inte bara framställningen som intresserat. Redan innan man hunnit tappa upp de cirka 500 liter tjära som producerats har stort intresse för att köpa tjära också förekommit. Kyrkotak och en del museala byggnader måste med jämna mellanrum tjäras.

Finland hör nu till de största tjärproducenterna i Europa men för framtiden finns orosmoln. EU kräver att talltjäran registreras senast i maj 2018. Om inte, är det slut på produktionen i större mängder. Registreringen kostar och för att samla medel har föreningen Rädda tjäran grundats. Avsikten är att få in de pengar som behövs under hösten. Större bidrag har redan kommit från Svenska kulturfonden, Suomen kulttuurirahasto och Kyrkostyrelsen.

Bakgrunden till registreringen är att EU kräver att kemikalier som produceras i en viss mängd undersöks så att man vet vad de inne­håller. Gränsen går vid tusen liter per år och den som håller sig under den kan fortsätta som hittills. Dit räknas bland annat byaföreningar och andra som bränner tjära i mindre mängder och med flera års mellanrum.

Men Det är en klen tröst för dem som behöver större mängder tjära. När det handlar om till exempel ett kyrkotak kan det behövas 5–6 ton tjära, och om den inhemska produktionen minskar, kan det bli svårt att få tillräckligt med tjära. Då det gäller kyrkotak och museala byggnader, ställs också bestämda krav på tjärkvaliteten. Kraven innebär att inhemska produkter inte kan ersättas med importtjära.

Frågan är om tjäran i detta skede verkligen behöver synas så noga. Kanske det i stället skulle vara bättre att uppmuntra dem som för gamla traditioner vidare och industrier som satsar på skonsammare framställningsprocesser?