Många finländare har i praktiken två hemorter. Den ena är den kommun, där de är mantalsskrivna, och den andra, den där de har sin fritidsbostad. De båda bostäderna ligger ofta i olika delar av landet.

Ändå vill många tillbringa så mycket tid som möjligt i sina fritidsbostäder. Till det här bidrar säkert också det att många valt att satsa på sina sommarstugor så att det i dessa ofta finns samma moderna utrustning, som i hemmet i staden. Flexibla arbetsarrangemang och digitalisering har dessutom gjort det möjligt för flera av oss att sköta åtminstone en del av jobbet på distans.

Andra väljer att i stället för sommarstuga satsa på att också ha en bostad i en annan stad. Det andra hemmet kan vara ett gammalt trähus i en mindre stad, som till exempel Kaskö eller Kristinestad.

Sedan 1970-talet har det med jämna mellanrum diskuterats om den som äger ett fritidshus också borde betala en del av sina skatter till den kommun där det huset finns.

Förespråkarna anser att det skulle vara rättvist med tanke på att de också använder kommunens tjänster. Motståndarna påpekar att de fritidsboende redan stöder kommunen genom att bland annat göra uppköp i lokala affärer och anlita olika serviceformer på orten.

På våren fick en grupp sakkunniga i uppdrag att överväga om och i så fall på vilket sätt det här kunde genomföras. De ska bland annat fundera på vilka konsekvenser dubbelt medlemskap i kommuner kan ha för tjänster, beskattning, kommuninvånarnas delaktighet, rösträtt och valbarhet.

Om planerna förverkligas måste ändringar göras så att det blir möjligt att vara skriven i två kommuner. En modell för beskattning ska också skapas. Ett förslag är att den ska vara beroende av hur många månader man bor på den andra orten.

Förslaget är värt en ordentlig utredning. Modellen välkomnas säkert av de kommuner, där många fritidsbostäder ägs av personer som bor på annan ort. En stötesten blir att försöka skapa ett smidigt system, så att initiativet inte läggs till handlingarna på grund av byråkratiska problem.