Man kan inte klaga på underhållningsvärdet i den finländska politiken under den senaste veckan. På ett par dagar gick vi från regeringskris och prat om nyval via en splittring av ett regeringsparti till att det blev nu inte så stor förändring trots allt.

En kort stund såg det också ut som om SFP och KD kunde få axla vågmästarrollen för att rädda regeringen. En roll som kunde ha öppnat upp nya möjligheter bland annat när det gäller vårdreformen och Vasa centralsjukhus status.

Att Sannfinländarna i något skede skulle splittras, senast när man inte längre hade Timo Soini som höll ihop torpet, var kanske inte helt oväntat. Det överraskande här var hur snabbt det gick och kanske ännu mer att det var partietablissemanget, med Soini i spetsen, som stod för utbrytningen.

Backar man någon månad hade det känts som mer troligt att den mer främlingsfientliga falangen i något skede skulle bryta med partiet.

Det som diskuterats allt mer under de senaste dagarna är hur planerat utträdet egentligen var och hur mycket man visste inom Centern och Samlingspartiet. Lännen Medias Lauri Nurmi skrev redan en vecka före Jussi Halla-aho valdes till partiordförande att en grupp på 20 sannfinländska riksdagsledamöter planerar att lämna partiet om Halla-aho väljs.

Enligt Nurmi visste både Juha Sipilä och Petteri Orpo om det här, vilket gör att deras prat om att man inte kunde omfatta Halla-ahos värderingar känns lite ihåligt. Att man inte vill förknippas med Halla-aho kan vara förståeligt men det är inte direkt någon djup klyfta mellan Halla-ahos och kvarvarande, ”regeringsdugliga”, före detta sannfinländares åsikter.

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson uttryckte det kanske bäst när hon skrev att ”Det som i går liknade starkt värderingsledarskap från Sipilä och Orpo, ser i dag ut som ren opportunism.”

Att regeringen nu kan fortsätta sin politik oförändrad som om, nästan, inget hänt är förstås en stor besvikelse för många – låt vara då att den är något försvagad. Sedan borde det inte komma som någon överraskning att det är precis det regeringspartierna helst av allt ville.

När riksdagens tredje största parti splittras kommer det ofrånkomligen att få konsekvenser. Sannfinländarna har redan under en längre tid backat och partiets opinionssiffror är nu långt från de knappa 18 procent man hade i senaste riksdagsval.

Med två sannfinländska partier kommer det också att leda till en splittring av väljarbasen. Sedan återstår det att se i vilket läger merparten av de sannfinländska väljarna placerar sig men knappast kommer något av partierna att kunna växa till en maktfaktor att räkna med inom en överskådlig framtid.

Den intressantaste figuren i hela dramat är förstås Timo Soini som gått från att under åratal byggt upp sitt pari till ett av landets största och lotsat in det i regeringen till att nu potentiellt ha sänkt sin egen skuta. Soini kan ändå inte annat än titta sig själv i spegeln. Han och resten av partietablissemanget har gladeligen välkomnat de mer främlingsfientliga elementen och de röster de lockat.

När man inte längre kunde kontrollera sin egen skapelse var det inte lika roligt längre.