Vet du om att din hälsostation drivs av ett bolag om ett och ett halvt år?

Har du förstått att du som medborgare, när detta sker, inte längre kommer att kunna bestämma om var serviceställen finns?

Har någon förklarat för dig att varken kommun eller landskap i fortsättningen i någon större utsträckning kan påverka om det finns tillräckligt med operationer för en förnuftig verksamhet i sjukhusen i (exempelvis) Vasa?

Rurik Ahlberg är kommundirektör i Korsholm. I en kolumn i Hufvudstadsbladet (1.6) ställer han frågorna ovan.

Man kan utgå att han själv anar sig till svaren, nämligen att medborgarna i den snart 100-åriga republiken inte har fullständig vetskap om vad ”sote” kommer att innebära ute i verkligheten. Och det vet ju de facto ingen.

Den av regeringen så omhuldade, och av expertisen så starkt kritiserade vårdreformen tuffar vidare. Lokförare Juha Sipilä bryr sig inte om dem som försöker dra i nödbromsen eller varnar för att tåget kan stöta på hinder som stjälper ekipaget. Full fart framåt, prestigen vinner över säkerheten. I förstaklasskupén sitter Petteri Orpo och myser över Samlingspartiets taktiska fullträffar, Centern och Sannfinländarna får ta smällarna för impopulära beslut, medan Orpos parti ”cashar in”.

Sannfinländarnas avgående partiledare Timo Soini sitter så gärna i den bekvämaste kupén, men många av hans förr så trogna anhängare sitter nu och muttrar missnöjt längst bak i tåget och inväntar första bästa tillfälle att hoppa av.

Korsholmsdirektören skriver: Runt hörnet lurar en revolution. Men det finns ingen folklig mobilisering, ingen viljeyttring om att folket vill ha den storstilade vårdreformen, och så gott som samtliga experter tvivlar på att regeringen kommer att uppnå den långsiktiga besparingen (i uteblivna kostnadshöjningar) på tre miljarder euro, tvärtom befarar man att valfriheten bara ökar utgifterna.

– Man skulle kunna tro att Finlands befolkning skulle gå man ur huse för att försvara, bevara och ge sitt stöd till den offentliga sektorn, som är en av grundpelarna i välfärdssamhället (…) Men våra torg fylls inte av protesterande grupper, skriver Ahlberg i HBL.

Ahlberg undrar om det bisarra är att det kan krävas en seger för Jussi Halla-aho i Sannfinländarnas ordförandeval och regeringskris för att få etablissemanget att stanna upp.

Om några dagar vet vi vem som blir ny partiledare. Men statsministern låter sig knappast påverkas, han verkar så fixerad vid prestige att han hellre riskerar köra av spåret än bromsar lokomotivet mot det okända ”sote-paradiset”. Stora vårdbolag gnuggar händerna över den marknad som öppnar sig, men när valfriheten kommer att öka totalkostnaderna krävs nedskärningar – och det lär drabba landsbygdsregioner där Centern är stark.

Om Centerns opinionssiffror fortsätter dala sitter Sipilä snart löst. Han var inte partiets stora frälsare. En kvalificerad gissning är att om raset fortsätter drar Sipilä själv sina slutsatser och avgår, till exempel hänvisande till hälsoskäl, i god tid före riksdagsvalet 2019.

Han är miljonär och har sin Plan B för livet efter politiken. Men vilken Plan B har man för Finlands folk om vårdreformen blir ett praktfiasko?