President Sauli Niinistö har länge varit stor förhandsfavorit inför presidentvalet i januari 2018. Opinionssiffrorna visar på ett brett stöd för en ny sexårsperiod. 80–90 procent av finländarna tycker enligt olika enkäter att presidenten gör ett bra jobb.

Niinistö är förkrossande överlägsen i en jämförelse med de övriga som gett sig till känna som presidentkandidater. Och han vill fortsätta fram till 2024.

Det överraskande är att Niinistö inte låter sig nomineras av Samlingspartiet. Han var partiets kandidat 2006 (då han förlorade i andra omgången mot SDP:s kandidat Tarja Halonen) och 2012 (då han i andra omgången besegrade Pekka Haavisto, De gröna).

Nu ska han ställa upp för en valmansförening. Det betyder att man måste samla in 20 000 namn, vilket inte blir något problem.

Niinistö meddelade vid måndagens presskonferens att om han inte lyckas få 20 000 namn i ryggen, då har han inte heller något att göra i presidentvalet. Därmed understryker Niinistö sin distans till partipolitiken, även om det är självklart att Samlingspartiet helhjärtat backar upp honom. Intressant hade det blivit först om Samlingspartiet med hänvisning till valmansföreningen valt att nominera en annan kandidat, men det sker inte.

En valmansförening skapar ett folkligt engagemang och om Niinistö dessutom blir vald med klar marginal förstärker det bilden av ”hela folkets president”, fri från partipolitiska bindningar, och stärker ytterligare hans auktoritet.

Centern nominerade tidigt Matti Vanhanen, Vänsterförbundet ställer upp Merja Kyllönen och Gröna hoppas på en ny framgång för Pekka Haavisto.

Med sju månader kvar till valets första omgång är de alltså bara fyra presidentkandidater. Det är inte så intressant att riskera statistens roll. SDP våndas över att inte ha någon självskriven kandidat, och kanske Eero Heinäluoma trots allt motvilligt uppoffrar sig.

Sannfinländarna vill först avklara ordförandevalet, Kristdemokraterna bestämmer sig i augusti.

Svenska folkpartiet nominerar sin presidentkandidat på partidagen i juni. Partiets EU-parlamentariker Nils Torvalds har ställt sig till förfogande och kommer högst sannolikt att nomineras.

Visserligen pågår framförallt i Hufvudstadsbladet en debatt om det lämpliga i att SFP nominerar en kandidat med ett förflutet som taistoit, men de flesta anser att det vid det här laget är dags att glömma Torvalds ”ungdomssynder”. Det finns en del andra som inte har riktigt rent samvete då man blickar tillbaka på tidigare decennier, med Sovjetsympatier och ”husryssar”.

Och Torvalds har fått brett erkännande som hårt arbetande EU-parlamentariker.

Torvalds starka stöd bland SFP-arna bekräftas av hans höga röstetal i EU-valet. Men i ett presidentval väger för de flesta väljare person tyngre än parti. Frågan är om Torvalds ens når upp till SFP:s normala understöd. I valet 2006 fick Henrk Lax 1,6 procent och 2012 Eva Biaudet 2,7 procent av rösterna. Någon ”Lillaneffekt” lär man inte uppnå heller denna gång.

En egen presidentkandidat skulle ändå ge SFP en röst i val- och samhällsdebatten och enligt partiordförande Anna-Maja Henriksson överväger därför fördelarna.

Sauli Niinistö säger att hans valkampanj blir kort på grund av att han är så upptagen med Finlands 100-årsfirande. Det är en sanning med modifikation. Till exempel är presidentens landskapsresor ett ypperligt sätt att närma sig väljarna.