Även om vårdreformen varit på tapeten längre än många tapeter hålls på väggarna har diskussionen till stor del kretsat kring stora abstrakta frågor som för gemene man kanske inte alltid känns så nära. Det de flesta antagligen helst skulle vilja veta är vart de i framtiden ska ta sig när de behöver träffa en läkare.

En liten fingervisning om det ger nu de förslag som landskapets förändringsledare samt arbetsgrupper kring reformen nyligen presenterat (SÖ 10.6). Låt vara att det ännu handlar om förslag (till en del förslag som endast är förankrat i en enda av elva arbetsgrupper) men det visar ändå hur man nu resonerar om placeringen av vårdplatser.

Förslaget i korthet är att man skulle placera så kallade familje- och välfärdscenter i varje kommun (av någon orsak har man glömt bort Kaskö i förslaget men man får väl hoppas det endast handlar om ett mänskligt misstag). Dessa center skulle erbjuda sådant som bland annat mödra- och barnrådgivning och skolhälsovård. På så sätt skulle man också säkra att åtminstone någon service finns kvar på alla orter.

Social- och hälsovårdscentraler (som ersätter dagens hälsovårdscentraler) skulle däremot enligt ett förslag bara placeras på tre orter – bland annat Närpes.

Det stora problemet här är, så som många gånger tidigare påpekats, de femtielva oklarheter som ännu råder när det gäller hur valfriheten och bolagiseringen egentligen ska fungera. De offentliga landskapens social- och hälsovårdscentraler ska nämligen drivas av bolag och ut på marknaden för att konkurrera med privata aktörer.

Det behöver inte vara enbart negativt att minska antalet hälsovårdscentraler för att på så sätt kunna koncentrera resurserna till de kvarvarande och stärka dem. Speciellt inte om man samtidigt garanterar att åtminstone någon vårdservice finns kvar även på övriga orter. Problemet är om det börjar dyka upp konkurrerande privata hälsovårdscentraler som äter av kundunderlaget.

Resultatet kan i värsta fall bli att inget av alternativen har tillräckliga resurser för att kunna erbjuda så bred service som området skulle behöva. Och då kan man fråga sig var förbättringen jämfört med dagens system är.

Går man in för ett system där beslutanderätten över vården inom ett större område ska centraliseras – i det här fallet till landskapen – bör man också ge den styrande organisationen verkliga möjligheter att styra över var och hur vården ska ordnas och hur resurserna ska fördelas. Det är inget fel på valfrihet som sådan men att enbart förlita sig på en blind tro om att ”marknaden nog löser allt” lär inte ge finländarna vare sig bättre eller billigare vård.

Sedan kan ju måndagens besked om att de Halla-aho-ledda Sannfinländarna gjort sitt i regeringen röra om det rejält i den beryktade ”sote-soppan”. Försöker man få till ett nytt regeringsunderlag med SFP och KD torde åtminstone SFP vilja få igenom någon förändring i vårdreformen.

Skulle det gå så långt att det blir ett nyval skjuts hela reformen upp på en osäker framtid. Och när den tas upp igen kan den se väldigt annorlunda ut beroende på vem som då regerar.

Oavsett känns 1 januari 2019 som en ganska osäker tidtabell just nu.