Tidpunkten för kommunalvalet flyttades från oktober till april med motiveringar som att de nyvalda då får ansvaret för nästa års budget, att det är trevligare att bedriva valkampanj i vårsolen än i höstrusket och att man då vänjer väljarna vid att det är val på våren. Det här var därmed ett sätt att försöka öka intresset för kommunalvalet hos väljarna.

Huruvida resultatet blir det önskade, högre valdeltagande, får vi veta på den ordinarie valdagen 9 april.

I kommunalvalet 2012 var valdeltagandet endast 58,2 procent i Finland. Det betyder att två av fem väljare valde sofflocket.

Ännu 1980 röstade närmare 80 procent i kommunalvalet, men därefter sjönk valdeltagandet, 1996 noterades 61,3 procent. År 2000 var ett bottenår, med 55,9 , och även om väljarna var något aktivare i senare val har andelen legat kring 60 procent.

Det finns förstås många förklaringar (och bortförklaringar) till ett lågt valdeltagande. I en del länder är det obligatoriskt att rösta. I själva verket handlar det mera om närvaroplikt i vallokalen eftersom man med stöd av valhemligheten ju kan droppa en tom valsedel i urnan. Röstplikten i till exempel Belgien har sin historiska förklaring, den infördes för att ingen genom påtryckningar skulle försöka förhindra folk från att rösta.

Obligatoriskt valdeltagande är inget som på fullt allvar har diskuterats i Finland. Det är genom andra åtgärder än tvång och hot om sanktioner som man bör få väljarna intresserade av att påverka. Här har partierna och kandidaterna en viktig uppgift, inte bara under valkampanjen utan också mellan valen.

Utan öppenhet och delaktighet, åsiktsbrytning och debatt, minskar självfallet intresset för kommunalpolitiken.

Att låta bli att rösta kan även vara ett ställningstagande. Samtidigt kan man anta att det partipolitiska etablissemanget innerst inne skulle skrämmas av tanken på en röstplikt och valdeltagande på 90–95 procent, eftersom det skulle kunna leda till helt andra politiska konstellationer än vad vi är vana vid i Finland.

Om man blickar tillbaka på 2012 kan noteras att valdeltagandet i Närpes var lägst i regionen, 64,1 procent, vilket kan jämföras med 73,6 i Kristinestad och 77,9 i Kaskö.

Kanske det går så bra i Närpes, att invånarna är så nöjda att det inte är värt besväret att rösta? Det kan vara en delförklaring, som dock motsägs av att Finlands rikaste kommun Grankulla uppvisade ett valdeltagande på 76 procent, eller att Korsnäs där man 2012 hade lika god sysselsättning som Närpes hade tio procentenheter högre valdeltagande (74,8 procent).

Beror det på den stora andelen röstberättigade med invandrarbakgrund? Det kan vara en delförklaring, eftersom valdeltagandet är lägre bland utlandsfödda. Men i så fall borde frågor ställas kring myndigheternas sätt att informera om valet. Här brister det i upplysning – många vet inte om sina rättigheter. (Rösträtt i kommunalval har finska medborgare, nordiska och EU-medborgare som i minst 51 dagar före valdagen varit skrivna i kommunen. Även andra utlänningar som haft hemkommun i Finland i minst två år får rösta).

Om valet i den nya hemkommunen upplevs ointressant eller inte engagerar är det även ett tecken på att integrationen av de nyinflyttade inte lyckats fullt ut.

Partierna har i detta val ändå ut-?ökat antalet kandidater med invandrarbakgrund, inte minst i Närpes, och det är ett gott tecken som i sig även borde öka väljarnas intresse.

Ett lågt valdeltagande kan inte bara viftas bort. Analyser krävs. Om det sjunker ytterligare så att bara knappt hälften av väljarna röstar försvagas de folkvaldas ställning. Högre valdeltagande ger beslutsfattarna ökad legitimitet.