De många turerna kring skarven är ett exempel hur det kan gå när direktiv och regelverk inte längre stämmer överens med dagens situation. Efter att de första skarvarna sågs i Finland i slutet av 1990-talet har populationen snabbt ökat kraftigt och det har medfört många problem.

Skarvarna har i stora skaror sökt sig till områden där det finns fisk. Att populationen ökat har snart märkts i form av förändringar i fiskbestånden, vilket i sin tur inverkat menligt på fångsterna. De spår skarvkolonier lämnar i naturen är också märkbara.

Då det gäller åtgärder för att reducera skarvstammen har det hittills varit svårt att hitta lösningar. Ett exempel på en mindre lyckad lösning var den skrämseltaktik, som i fjol tillämpades i Sastmola. Problemet avhjälptes visserligen, men bara lokalt. Skarvarna flyttade sig norrut till, bland annat till Sydösterbotten och bildade nya kolonier här.

Ett betydande problem är också att åsikterna om skarvarna går starkt isär. Det gäller inte bara olika grupper som miljövårdare, fiskare och fritidsboende. Också bland forskarna finns varierande uppfattningar om och i så fall hur stort problem skarven utgör.

Det inverkar naturligtvis menligt också på det internationella samarbete som skulle behövas. Skarvproblemet är ju inte bara lokalt eller nationellt, det berör hela Östersjöområdet och i bland annat Danmark har forskning länge pågått.

Enligt en färsk rapport, som forskardoktor Kenneth Nordberg vid Åbo Akademi gjort (presenterad i VBL 4.2) finns det ingen enkel lösning på skarvproblemet. Skarven är kontroversiell och den som vill jaga eller på annat sätt reducera stammen måste också kämpa med invecklad byråkrati.

Myndigheternas sätt att sköta skarvfrågan har kritiserats. Min slutsats är ändå att NTM-centralen har gjort rätt. De har ett direktiv och ett regelverk att följa. Det är mera hela systemet det är fel på, säger Nordberg i en Yle-intervju.

Skarvproblemet kan knappast lösas utan målet bör vara att försöka hantera det och minimera effekterna, sägs det. Ett första steg är att medge att det finns ett problem, nästa att uppdatera lagar och direktiv och samtidigt förenkla byråkratin.

Kompletterat med utbyte av erfarenheter och genom internationellt samarbete kan en lösning kanske nås.